"The House of Horrors" Del 4
Här är mer av den svenska delen:
"William stapplade bakåt längs stigen, vände sig om och skyndade sig så gott han kunde på försvagade ben. Styrkan lämnade honom långsamt, och för varje steg kände han sig allt äldre. Innan han kunde finna en logisk förklaring stod han inför den rostiga grinden till en övergiven kyrkogård. Färgerna tynade bort och var snart lika döda som kyrkogården själv. Träden omgav det steniga landskapet på alla sidor och svajade ljudlöst i en okännbar vind.
William kunde urskilja två mänskliga silhuetter i hårt arbete bland de övervuxna gravstenarna. Han gick närmare, öppnade den gnisslande grinden och vandrade förbi de dödas platser i drömskt tillstånd. Han stannade upp tvärt, ett fåtal meter från de två männen, då han insett vad deras arbete innebar.
Den ena var i fyrtioårsåldern, och tilltalades av den äldre mannen som Abram. Han hade grävt en djup grop, och den gamle hade med oväntad styrka bändat upp den jordiga kistan som legat däri. De båda ryggade tillbaka och hostade av dödslukten, men William kände inget.
En svart korp iakttog det makabra från huvudet av en helig jungfrus staty. Den spände rastlöst på vingarna i väntan på att de två skulle lämna platsen, så att den kunde äta av den döde.
"Vad är nästa steg, Jones?" Frågade Abram med uthärdad min. William såg förskräckt på männens dialog. Han våndades av vad den äldre skulle svara, och vad de två egentligen ämnade göra med liket.
"Det här är rätt grav", rosslade de äldre. "Jag känner igen Elsas halsband". Han pekade med sitt beniga finger på något glittrande som prydde den dödes hals. "Vi behöver den till riten, tillsammans med tänderna och Gamle Bills fingrar". William backade klumpigt bakåt, samtidigt som han stirrande såg på när männen hänsynslöst länsade kroppen. Men när den unge frågade om han kunde få behålla liket blev det för mycket för William. Han snubblade över det svartvita landskapet och stängde sedan in sig i ett mausoleum, tiotals meter därifrån.
Färgerna återvände sakta i mörkret. Väggarna var märkta med ett flertal varierande tecken och symboler, alla målade i röd färg. Skräcken steg i takt med att William började förstå vad färgen bestod av. En stentrappa i ena hörnet ledde nedåt. Den kunde knappast ta honom härifrån, men åtminstone bort från förövarna därute.
Rädslan sjönk i takt med att mörkret slöt sig kring honom; för varje trappsteg han lämnade bakom sig."
"William stapplade bakåt längs stigen, vände sig om och skyndade sig så gott han kunde på försvagade ben. Styrkan lämnade honom långsamt, och för varje steg kände han sig allt äldre. Innan han kunde finna en logisk förklaring stod han inför den rostiga grinden till en övergiven kyrkogård. Färgerna tynade bort och var snart lika döda som kyrkogården själv. Träden omgav det steniga landskapet på alla sidor och svajade ljudlöst i en okännbar vind.
William kunde urskilja två mänskliga silhuetter i hårt arbete bland de övervuxna gravstenarna. Han gick närmare, öppnade den gnisslande grinden och vandrade förbi de dödas platser i drömskt tillstånd. Han stannade upp tvärt, ett fåtal meter från de två männen, då han insett vad deras arbete innebar.
Den ena var i fyrtioårsåldern, och tilltalades av den äldre mannen som Abram. Han hade grävt en djup grop, och den gamle hade med oväntad styrka bändat upp den jordiga kistan som legat däri. De båda ryggade tillbaka och hostade av dödslukten, men William kände inget.
En svart korp iakttog det makabra från huvudet av en helig jungfrus staty. Den spände rastlöst på vingarna i väntan på att de två skulle lämna platsen, så att den kunde äta av den döde.
"Vad är nästa steg, Jones?" Frågade Abram med uthärdad min. William såg förskräckt på männens dialog. Han våndades av vad den äldre skulle svara, och vad de två egentligen ämnade göra med liket.
"Det här är rätt grav", rosslade de äldre. "Jag känner igen Elsas halsband". Han pekade med sitt beniga finger på något glittrande som prydde den dödes hals. "Vi behöver den till riten, tillsammans med tänderna och Gamle Bills fingrar". William backade klumpigt bakåt, samtidigt som han stirrande såg på när männen hänsynslöst länsade kroppen. Men när den unge frågade om han kunde få behålla liket blev det för mycket för William. Han snubblade över det svartvita landskapet och stängde sedan in sig i ett mausoleum, tiotals meter därifrån.
Färgerna återvände sakta i mörkret. Väggarna var märkta med ett flertal varierande tecken och symboler, alla målade i röd färg. Skräcken steg i takt med att William började förstå vad färgen bestod av. En stentrappa i ena hörnet ledde nedåt. Den kunde knappast ta honom härifrån, men åtminstone bort från förövarna därute.
Rädslan sjönk i takt med att mörkret slöt sig kring honom; för varje trappsteg han lämnade bakom sig."
Kommentarer
Trackback
