Shades of Grey

"Den lilla flickan öppnade ögonen. Hennes syn hade inte hunnit vänja sig än, den nervösa blicken letade omkring i det okända rummet hon befann sig i. Det var ett trångt utrymme; fuktigt och kallt. Hon darrade på andetagen, men hon frös ändå inte. Det som skrämde henne var de släta väggarna; de var så hårda och påträngande, att även om hon kurade ihop sig så mycket hon kunde var det fortfarande trångt. Och mörkt. Det enda ljuset sökte sig in från ett litet fyrkantigt hål i övre vänstra hörnet; lika fyrkantigt som utrymmet hon befann sig i. Det var blekt och värmde inte det minsta; det kylde.

Utanför betongklossen hörde hon varghunden smyga. Trots dess storlek och tyngd kunde man knappt urskilja annat än klorna som skrapade mot det hårda underlaget där ute. Hon hörde andedräkten; långsamma, pulserande. Ibland såg hon ångorna från dess mångtandade käft driva förbi i den kyliga luften utanför det lilla titthålet. Vargen hade gått flera varv runt lådan, hon hade räknat dem till elva. Han hade funderat länge på hur han skulle ta sig in; hitta en ingång, få tag i flickan. Han funderade än."

Har kollat igenom lite gamla noveller jag har på datorn och hittade min riktigt gamla novell med den fåniga titeln The House of Horrors ^^ Läste igenom den lite snabbt och tyckte ändå att den duger än. Dessutom blev jag lite intresserad av den senare delen av novellen som jag aldrig lagt upp på bloggen, och kände att jag åtminstone borde lägga upp ett litet urklipp. ;)

"Someone was watching. Or something. He felt it's gaze. The house was darker than the void itself, but nothing could send such a turbid radiance as the ebony silhouette that was now prowling in the gloom before him. Numerous, gleaming white bulbs were unveiled beneath their eyelids, and directed against William, slowly waving in the air.

"Han föll bakåt då han fick syn på den beniga handen som hastigt tryckt mot spegelns insida. Han hade till och med gett ifrån sig ett skärande skrik och kippade efter andan på det nyligen polerade trägolvet. Han släppte aldrig spegeln med blicken ens för en sekund. En tår rann även nedför kinden, svettpärlor befolkade långsamt hans panna, och den välkammade frisyren var redan i oordning efter fallet.

    Snart hade handen hittat ut ur spegeln på något främmande sätt, och dess spindellika fingrar trevade ljudlöst längs vägen med hungriga klonaglar. Klumpigt sökte sig handen närmare mot Arthur; det verkade inte spela någon roll att han fryst fast vid väggen på andra sidan vardagsrummet, ty den verkade kunna nå honom ändå, trots de fem metrarna emellan Arthur och spegeln. Än så länge hade den hunnit växa sig två och en halv meter lång, något oproportionerligt för en sådan smal arm, och det hindrade den knappast från att krypa sig närmare.

    Likt en serpentin skugga gled den nästintill ljudlöst längs de rustika tapeterna, fann omvägar kring de möbler och vaser som stod i dess väg alltmedan fingrarna otåligt greppade efter byte."

"Vi var en stor grupp mer eller mindre onyktra grabbar (och någon enstaka tjej, bland annat min flickvän) påväg till en fest i en park nånstans i stan. Vi (eller snarare den minst nyktra av oss) hade snubblat på en sån där gammaldags avloppsbrunn med galler för, riktigt gammalt alltså. Av någon anledning hade vi alla dragits till den likt nattflugor mot brännheta lampor eller småglin till en vattenpöl. Vi hade redan bildat ring runt den och glodde ned i mörkret.

  Brunnen tycktes så djup att min inte så lite fulla kompis kände sig tvungen att slänga ned en stor sten för att se hur långt den skulle falla. Och likväl dröjde det ett jäkla tag innan dunsen hörde. Det ekade en lång stund. Min väldigt onyktre vän skrattade upphetsat och dreglade lite tafatt när han drog fram ölburken för att hälla ned lite. Eller ja, han tömde halva burken rättare sagt.

   Onödigt som fan tyckte vi andra och påpekade irriterat detta till idioten. Äh, håll käften sade han och böjde sig ned för att försöka dra loss gallret. Vi andra skrattade lite åt hur fåfäng han var och började dra oss vidare; men när vi hörde ljudet stannade vi tvärt.

Jag vete fan vilket helvetesvidunder som höll till under gallret. Jag hade inte ens fått en skymt av den; dess fruktansvärda vrål blandades med mina vänners plågade skrik medan de slets i delar. Jag såg ingenting, jag kunde bara se rött; inte se rött som man brukar när man är jävligt förbannad, utan sådär rött som när ens vänners blod och inälvor täcker ansiktet.

    Kanske var det detta som räddade mig från det hemska öde de mötte. Med sitt eget kött och blod skyddade de mig från döden. Bokstavligt talat.

Oj, nu blev det jävligt svart.

Jag vaknade med en grov jäkla ångestklump i magen och en kraftig värk i nacken. Smärtan i ansiktet kom från ett par tänder som naglats fast i kinden och strax över ögat; hur de hamnat där har jag ingen aning om.

    Lyckligtvis var jag så chockad att synen flimrade lite, medan det ena ögat verkade helt blint, så jag slapp ju se vad som fanns kvar. För det mesta i alla fall, för någons tarmar var vräkta över mig och jag kräktes ett par gånger innan jag föll ihop igen.

Jag krälade över krossade ben och avslitna armar, stapplade fram till det sönderslagna gallret och blickade ned i den svarta avgrunden. Det flimrade till igen och jag höll nästan på att falla ned i hålet, men lyckades manövrera kroppen åt sidan och satte handen i ett sönderslaget huvud. Det var alldeles mjukt, som en säck mjöl ungefär. Jag kände igen min flickvän Jen' via det blonda håret.

Ångest? Som fan, fast värre. Kommer inte ens ihåg ifall jag skrek, svor eller grät, men ont utav bara … gjorde det.

  Liksom, vafan var det här bra för!? Vafan skulle det komma ett jäkla demonfanstyg och äta upp mina bästa kompisar för? Vem hade kunnat förutspå det!? Inte jag i alla fall.

Och just det, jäkeln hade inte dödat dem för att äta, fan det här var bara för att leka lite; inte heller markera revir eller nåt sånt sjukt, nej den här besten ville ha kul helt enkelt. Som en katt som leker med garnnystan ungefär."

Skrev nyss en väldigt meningslös och sadistiskt våldsam ensidesnovell och funderar på om jag ska lägga upp hela eller om jag bara ska ha med ett urdrag. Det får nog bli ett utdrag, och om nån tycker det verkar intressant kan jag lägga upp resten imorron. Just detta stycke fångar väl inte direkt den våldsamhet jag menar, men den är ganska så grym ändå tycker jag ;P

"Ångest? Som fan, fast värre. Kommer inte ens ihåg ifall jag skrek, svor eller grät, men ont utav bara … gjorde det.

  Liksom, vafan var det här bra för!? Vafan skulle det komma ett jäkla fanstyg och äta upp mina bästa kompisar för? Vem hade kunnat förutspå det!? Inte jag i alla fall..

Och just det, jäkeln hade inte dödat dem för att äta, fan det här var bara för att leka lite; inte heller markera revir eller nåt sånt sjukt, nej den här besten ville ha kul helt enkelt. Som en katt som leker med garnnystan ungefär."

"Found something, have you?"

Anne took a few steps closer and picked up her looking glass to further investigate the strange markings. In doing so, she noticed the reddish colour in the claws' trace, that could be identified as Mr.Brennan's blood.

"But why did this...thing scratch the wall, and how did Mr. Brennan's blood end up there, when he clearly died at sleep?" she asked to Mr.Black.

He grumbled and hid under the bed, as appeared to Anne, but when she removed the bed she found something even more interesting. Black sat in the middle of a yellow sign, circular in shape, centered by a triangle with one spot on each plane, inside which there was a symbol that reminded Anne Bell of a scythe, turned upside down.

She answered Mr. Black's callings. "I know what you mean, Black. Someone, or maybe even Mr. Brennan himself, has been practicing magick at this place. What we need to do now is to search the library for this sign."

Bilden är tagen av Stacy Reed. Vill ni se fler bilder av henne, följ länken nedan.

She Dreams in Digital

"Hursomhelst; jag var fångad i köket. Trots monstrets ständiga, våldsamma bankande från andra sidan köksdörren (den som jag blockerade med skafferiet), lyckades jag återhämta mig från skräcken efter en stunds vila. Jag hade satt mig ned på en skev pinnstol med whiskeyflaskan i ena handen och försökte fundera ut en slags lösning på situationen, om något sådant nu var möjligt. Efter att några klunkar dämpat mitt sinne letade jag rätt på min fars gamla pipa, som han lämnade högst upp i den dammiga vägghyllan ovanför platsen där spisen stått, under våren då vi senast besökte farmor; det var väl några år sedan. Mycket riktigt låg den där, oanvänd i tio år. Sedan blir minnet svart.

När jag sedan kommer tillbaka till min farmors gamla stuga i skogen utanför småbyn Bartonville står köksbordet i lågor. Jag tror nog att det var yrseln, att jag såg dubbelt eller blodet som runnit från hjässan över mitt högra öga som gjorde att jag slant med glödstickan och antände spriten som mina darriga händer spillt ut på bordet då jag öppnade whiskeyflaskan.

Hursomhelst hade det börjat brinna, samtidigt som den djävulska saken gjort upp ett hål i mitten av ekdörren och rivit ned skafferihyllan som blockerat den. Jag mötte återigen dess blick; dess ögon vitnade och droppade av mörk vätska, vars utomjordiska odör överträffande den stickande och kvävande lukten av brandrök. Golvet blev alldeles halt av blodrött oljigt slem som strömmade från väggarna och droppade från taket. Nu hade saken tagit sig in i köket och tog hastiga kliv på sina järnhovar; golvet skrek under dess blödande tyngd och allt jag ville var att ta mig därifrån, bort så fort som möjligt!

Jag greppade stolen, halkade på den röda vätskan och förflyttade mig klumpigt mot ett av kökets två fönster. Stolen slungade jag med ett vrål av desperation mot glaset, varefter jag slungade mig själv ut genom öppningen. Det måste ha varit åtminstone tre meter, för......."

Ja, hur det går för huvudrollen vill jag inte avslöja. I alla fall inte än, det skulle inte bli lika spännande. Det får bli en annan gång ;)

"Mitt i stormens oväsen kunde han urskilja kyrkans klocktorn eka. Om han lyssnade noga efter klockslagen skulle han få koll på tiden. En…Två…Tre…Tystnaden mellan varje slag kändes som en evighet, och det starka ekot gjorde det svårt för Barnaby att hålla koll på räkningen. Plötsligt kände han sig starkt iakttagen. Ögonen högg likt knivar mot hans rygg och han var tvungen att vända sig om. En silhuett i gatmörkret femtio meter från Tom. Det liknade en reslig man. I ena handen höll han något vasst och otäckt.
Barnaby han knappt ens tänka på hur galet det kriminella livet var i Warden Lake på kvällarna, förrän han satte iväg hemåt i full fart. Avskummet följde efter med snabba och smygande steg. Fan! Nu hade han tappat räkningen på klockslagen också!

Klockan kunde åtminstone inte vara nära elva, för än hade inte Tom Barnaby känt någon skillnad eller minsta förändring. Ingen smärta heller. Han var fortfarande sig själv. Den ruggiga figuren syntes inte längre till. Nog hade han gett upp jakten i det ogästvänliga vädret. Hade han inte haft så ont om tid hade Barnaby nog tagit det lite lugnare. Tyvärr hade han inte mycket tid kvar. I alla fall trodde han det."

"Från ljuset blickar vi skräckslaget mot mörkret,

Mot det okända som finns däri.

Från skuggorna tittar vi tryggt ut mot ljuset,

Som vore vi omfamnade av vår moder.

För i skuggorna är vi säkra,

Så länge vi ser att ljuset består,

Ty från dem tycks mörkret mycket ljusare.

Men när vi befinner oss i mörkret,

Och endast mörker består,

Då infinner sig rädslan åter,

Och det är då de mest oskyldiga silhuetter och ljud

förvrängs till mardrömmar i våra sinnen."

"Ständigt blir jag i mina drömmar påmind om det mörker jag genomled under den korta period då jag och min familj levde i den gamla kulturbyn från 1300-talet. När jag skriver detta känns det som om jag återupplever denna tid av fasor i mitt liv, men det är mitt försök att förstå och se över händelsen. Förhoppningsvis kommer det i alla fall ge mig tillbaka en liten del av mitt sinne som jag förlorade i den uråldriga byn.

Vi flyttade dit den 19:e Mars 1888 för att börja om vårt liv på nytt. Jag hade fått sparken från mitt yrke som journalist, pågrund av mina sömnproblem. Jag har alltid lidit av denna hemska sjukdom, som ger mig mardrömmar om nätterna. Det har tärt mycket på mitt sinne, vilket bara gjorde det svårare för mig att vistas i Uloch. Varför kommer jag att förklara senare.
Som sagt skulle vi bygga upp vårt liv på nytt. Min hustru Clarissa var dessutom havande i nionde månaden och var därför oförmögen att arbeta. Jag hade länge velat lägga journalistyrket bakom mig och starta karriär som författare, Men det var först nu som jag fick tillfället att flytta till ett lugnare ställe än Warden Lake.

Uloch verkade som en fin idyllisk lantby, med vita korsvirkeshus dekorerade med röda eller gröna flagnade fönsterluckor och gammaldags takplattor av murket trä. Byn gränsade till en enorm urskog som förlade platsen i en känsla av ålderdom och mystik. Vädret hade övergått från klarblå sommarhimmel till en tung slöja av moln som lade hela byn i dunkel, som tillsammans med den mörka skogen i bakgrunden gav hela byn ett spöklikt utseende.

Vi hittade huset snabbt, trots de snirkliga bygatorna. Jag blev dock förskräckt av hur hög den svarta metallgrinden var. Jag är lång för en normal människa, och jag skulle knappt nå upp till toppen om jag sträckte på mig. Detta gav ett intryck av att huset var inburat, då tomterna i området var små och tätt placerade. Bakgården angränsade nästan direkt till skogen; endast en smal, grön strimma av gräs skiljde oss åt. Det enda som skärmade av oss från denna öppna yta var en häck av enhetligt planterade enbuskar, vilken klövs av en låg trägrind med rostig regel. Jag rös till av någon underlig anledning då jag skymtade skogens mörker genom hålet i muren av buskage."

Här är resten av det jag skrivit på min senaste novell. Blev så otålig så jag ville lägga upp alltihop på en gång istället för att vänta tills imorrn...Men, men:

"The fear held a firm grip around her neck, with one claw cutting and slashing along her spine.

The innocent little girl dared the fear and cautiously padded further to examine the horrible mystery. The thing squealed as she got closer to a large, wooden box. She was afraid, but she was also determined to face the beast. It sounded too helpless to be of any harm, so the girl continued her way to its hiding place. Behind there were something close to the wall, but it was to dark for her to see or figure anything but a distorted shadow on the floor.

Her small hands approached the silhouetted beast with curious fingers. The first thing they felt was cold iron. A small, cylindrical bar, as thin as her own fingers. It bent and curved two or more times until the hand could feel a smooth surface that brought her to mind the touch of wood or cork. She stroke the object for a long time, as if it were a cat's back.

All of a sudden she could feel an unpleasant, wet rubberiness that obstacled her hand. She immediately froze as the thing squealed once more. Something twitched. It was trapped under the metallic thing; maybe it was stuck in a rat trap. A warm, pulsating body clothed in damp fur writhed in pain of her touch. The girl felt sorry for the beast, stupid and young as she was.

With much effort, her delicate fingers lifted the metallic jaw from the creature's crushed limb. It immediately ran away as she released it, but as she followed the sound of its scurrying paws with her blue eyes, she saw I stop in the dim light that ventured from the opened door on top of the staircase. It was a big, brownish-black rat with red gleaming eyes. Its pointy teeth almost resembled fangs in their horrid distortion.

She gasped at the horrible sight, but remained sitting on the floor until it disappeared in the dark corner beneath the staircase."

Här är ett stycke ur en "ny" novell som jag skrev för cirka en månad sedan. Tog stopp med skrivandet efter ungefär en dryg vecka, men själva grovhandlingen har jag färdig, så jag skulle i princip kunna skriva klart resten på en timme eller två om jag känner för det. Hursomhelst:

"The innocent little girl dared the steep, creaking staircase to the cold cellar floor. The penetrating scent of moist, musty leather and wet concrete crawled from the murky chamber, towards the thin child at the first moldy step. Somewhere, hidden in the dark, her father's toolbox should be. A chilled gust froze her limbs, but she was still too young to request her father for help.

She slowly sneaked down the submerging steps without a cat's notice. Just as the first tiny foot was about to reach the damp floor, she suddenly stiffened at the muffled sound of some animal whimpering in the shadows. The innocent little girl stopped in her position, with the left foot still in the air. She listened.

But there was no answer; no whisper or noise that could drown the beating of her fragile heart. Maybe she was imagining the scene of a huge, hungry beast; waiting for her to help the poor thing it pretended to be. Maybe it was waiting with it's gruesome mouth, inhabited with miscellaneous teeth or fangs.

But there was no adult with her in the darkened room that could say it was only her imagination. And the poor thing could not do anything more than to release her deepest imaginations of the dread that awaited behind those boxes."

"Han hade bett om förlåtelse. Erkänt vartenda brott han hade begått under de tre senaste åren. Men någon förlåtelse fick han ingenting av, bara hänsynslös hämnd.
Hans böner tycktes bara hetsa upp mobben ännu mer. De arga bönderna drev upp honom mot Wright’s Hill. De skrek skällsord som knappast kunde komma från ett mänskligt vokabulär. Han backade klumpigt uppför sluttningen, och den arga mobben följde efter. Nathaniel vittnade med flackande blick på deras vapen och intalade sig själv att de inte behövde användas. När han var högst uppe hade resten av byn rusat upp från andra sidan av kullen, och den unge mannen var nu omringad med ryggen mot det enda trädet på Wright’s Hill, en grånad gammal ek som stått död sedan förra årets höst.

Med stammande ord försökte Nathaniel försvara sin situation, men avbröts av byns köpman Bill Dickinson. Denne skrek med hes röst att en pojkes död kan man inte försvara. Wilfred, Bills råttliknande hantlangare stämde in och slängde iväg en grov spottloska i Nathaniels ansikte, brunfärgad av tuggtobak som ligisten alltid tycktes tugga på. Fler anklagelser kom fram och man hytte med nävarna mot den anklagade. Det var allt om stölder, mord, våldtäkter och trollkonster. Nathaniel försökte förklara och försvara sig bäst han kunde, men fick aldrig tala till punkt förrän nästa åtal ropades. Stämningen blev alltmer hotfull och ondskan speglades i Gerthambornas ögon.

Han kände igen flera av sina vänner i folkmassan, men deras hat var lika stort som hos alla andra, och deras anklagelser lika falska.
Det var slaktaren Bernhard Malloy som var hetsigast, och med en bred kniv i ena handen slängde han sin valrosskropp med ett dråpligt stick mot Nathaniel. Hugget stötte in mot näsan och sprättade upp den ända upp mot ögonbrynet. Nathaniel höll sig för ansiktet och skrek ett par gånger, men han hann inte skrika mer än tre gånger innan ett nytt anfall kom. Det var den annars så fege mannen Obediah Wilkes, som var känd för att lägga benen på ryggen bara vid åsynen av en mus. Högaffeln han greppade trängde in mellan revbenen och nästan med en gång syntes det röda tränga genom den smutsvita skjortan. Nathaniel kippade efter andan och föll stönande ned på knä. Hans darrande röst kunde bara yttra ordet ”förlåt”, gång på gång.
Bakifrån kom den bredaxlade bysmeden Arthur med en väldig slägga, som han med full kraft slog mot stackaren. Ett dovt krasande hördes då det otäcka tillhygget krossade Nathaniels vänstra skuldra. Ynglingen skrek högt, men vrålet påminde mer om det från ett döende djur. Det var ett otäckt rosslande ljud; det lät inte alls som Nathaniel. Han hostade kraftigt och kräktes upp en mörk, nästan svart vätska som med långa trådar droppade mot gräset. Nu började några bönder tappa modet, och flera drog sig undan.

Kvar stod Arthur, Obediah, Malloy, Wilfred och Bill. Wilfred gav en hård spark mot hakan och käken tycktes gå ur led. En till spark slog våldsamt hårt mot Nathaniels öga. Han skrek högt med gurglande röst. Ansiktet var alldeles rött.
Bill vrålade och skrek varför jäveln inte var död än och ryckte kniven från Malloy. Strax efter ännu en spark från Wilfred mot ynglingens rygg och ett slag från Arthur som knäckte lårbenet itu och samtidigt slog upp ett öppet, otäckt blödande sår nära knäskålen, slängde sig Bill över Nathaniel och högg honom med frenetisk blick. Han högg i axeln, bröstet, halsen, kinden, halsen igen och satte sedan sista hugget i det enda hela ögat. Han vred och bände runt med kniven och slet efter ett långt tag loss vapnet. Små strålar av blod sprutade i takt med Nathaniels döende hjärta ut ur det brutala jacket i ögonhålan.

De fem männen skar sedan upp hälsenorna på honom och trädde ett grovt rep genom hålen, varefter de hängde upp kroppen i den döda eken på kullen."

"Det gick snabbt att göra sig hemmastadd i stugan, eftersom jag och Annabelle hade levt ett fattigt liv i Warden Lakes hamndistrikt, och därför hade få ägodelar, som jag nämnde tidigare. Min farmors möbler och all inredning hade stått kvar även efter hennes bortgång sensommaren 1856. Saker och ting hade visserligen samlat en hel del damm och smuts under de sju år huset stått tomt, men jag var inte rädd för lite oreda.

Ingen hade bott i huset förutom min farmor och hennes släktingar före henne, vilket måste betyda att huset stått öde i åtminstone mer än sju år. Gräset var vildvuxet, knähögt och nästan helt ersatt av ogräs. Den mörka barrskogen hade med åren krupit sig närmare huset, och stod nu endast ett fåtal meter från stugan. Det var en väldigt tom och livlös skog, för man hörde aldrig någon fågelsång, åtminstone inte i närheten av huset.

Det första jag märkte, förutom det gråtonade träet, var hur kusligt högt de murkna golvplankorna knakade under fötterna. Det var nästan så att man undrade ifall man skulle falla ned till jordkällaren. Det andra problemet jag märkte var råttorna. De var stora och mörkhåriga och klättrade omkring inuti väggar och tak, vilket medförde en hel del sömnlösa nätter. Apropå råttorna så minns jag från när jag var liten, då vi alla bodde hos farmor, det där hålet som satt i väggen i hallen. Förr stod det en byrå under, så att råttorna kunde klättra ut ur hålet och ner till golvet säkert via möbeln.

Nu när jag var här för andra gången hade byrån flyttats, och det var jag tacksam för. Jag fick dock, av någon anledning aldrig tid att spika för hålet, det bara gapade där som ett öppet sår dag ut och dag in."