Shades of Grey

"De grå, tunga, mörka molnen som brukar känneteckna hösten närmade sig min hemplats för inte allt för länge sedan. Nu har de dessutom tagit med sig nattmörkret.
    Det är ganska tomt här, flera av mina grannar och goda vänner har somnat in. De står intill mig, tysta i sitt drömska tillstånd; lika öde och kyliga som klimatet runt omkring mig. Deras kala grenar sträcker sig hopplöst mot himlen. Det har blivit ganska ensamt, så att säga.

Men i natt ser jag att Månen ler mot mig. Hon är alltid så vänlig mot mig.
Jag ler tillbaka. Jag kan inte förstå vad det är hon säger egentligen, men även om jag kunde så skulle jag ändå inte förmå att ens höra vad hennes läppar yttrade.
Men jag vet att hon har varma tankar om mig. Vi står stilla, jag på jorden, hon på himlens valv, bland de små; stjärnorna. Vi ser på varandra, tänker på varandra.
Visst, det är mörkt och det blåser kallt; mina vänner är i dvala och likväl alla jag känner är nästintill döda.
Men sålänge våra tankar möts inför det som kommer, känner jag mig lycklig. Det har ju varit så molnigt och grått på sista tiden. Vi har inte träffats på länge, Månen och jag. Det är därför det känns sådär extra varmt och skönt just nu.

Men hoppsan! Nu kom det något litet moln och tappade något alldeles underbart och skört, något vitt och främmande och glittrande. Det faller bara mer och mer små tussar, det kittlar lite kallt mot barken. Dom små vita dalar ner från skyn långsamt och vackert.

Jag hoppas att det inte är tårar.

Det hade varit synd."