Shades of Grey

Ännu en bild till House of Horrors som jag gjorde till nån av alla dessa menyer som fanns...
Jag tror det är typ ett tjugotal bilder som jag klistrade ihop...


PS: Om man kollar noga och klurar lite så kanske man ser att det står The House of Horrors längst upp i röd text. I spelet lade jag en titel i samma font och färg över, med lite transparens så att det skulle bli en fin suddig effekt bakom...DS

Här är mer av den svenska delen:

"William stapplade bakåt längs stigen, vände sig om och skyndade sig så gott han kunde på försvagade ben. Styrkan lämnade honom långsamt, och för varje steg kände han sig allt äldre. Innan han kunde finna en logisk förklaring stod han inför den rostiga grinden till en övergiven kyrkogård. Färgerna tynade bort och var snart lika döda som kyrkogården själv. Träden omgav det steniga landskapet på alla sidor och svajade ljudlöst i en okännbar vind.
William kunde urskilja två mänskliga silhuetter i hårt arbete bland de övervuxna gravstenarna. Han gick närmare, öppnade den gnisslande grinden och vandrade förbi de dödas platser i drömskt tillstånd. Han stannade upp tvärt, ett fåtal meter från de två männen, då han insett vad deras arbete innebar.
Den ena var i fyrtioårsåldern, och tilltalades av den äldre mannen som Abram. Han hade grävt en djup grop, och den gamle hade med oväntad styrka bändat upp den jordiga kistan som legat däri. De båda ryggade tillbaka och hostade av dödslukten, men William kände inget.
En svart korp iakttog det makabra från huvudet av en helig jungfrus staty. Den spände rastlöst på vingarna i väntan på att de två skulle lämna platsen, så att den kunde äta av den döde.

"Vad är nästa steg, Jones?" Frågade Abram med uthärdad min. William såg förskräckt på männens dialog. Han våndades av vad den äldre skulle svara, och vad de två egentligen ämnade göra med liket.
"Det här är rätt grav", rosslade de äldre. "Jag känner igen Elsas halsband". Han pekade med sitt beniga finger på något glittrande som prydde den dödes hals. "Vi behöver den till riten, tillsammans med tänderna och Gamle Bills fingrar". William backade klumpigt bakåt, samtidigt som han stirrande såg på när männen hänsynslöst länsade kroppen. Men när den unge frågade om han kunde få behålla liket blev det för mycket för William. Han snubblade över det svartvita landskapet och stängde sedan in sig i ett mausoleum, tiotals meter därifrån.

Färgerna återvände sakta i mörkret. Väggarna var märkta med ett flertal varierande tecken och symboler, alla målade i röd färg. Skräcken steg i takt med att William började förstå vad färgen bestod av. En stentrappa i ena hörnet ledde nedåt. Den kunde knappast ta honom härifrån, men åtminstone bort från förövarna därute.

Rädslan sjönk i takt med att mörkret slöt sig kring honom; för varje trappsteg han lämnade bakom sig."

Kände att jag måste göra en bild åt HPL. Då jag är en stor fan av hans verk känns det i princip obligatoriskt att göra en bild till hans ära. Jag känner också att jag borde ge lite tips på hans verk. Den första novellen jag läste (och även en av de bästa) är "Rats in the Walls", men de som innehåller mest "Lovecraft-känsla" är "The Call of Cthulhu", "The Colour Out of Space", "Shadow Out of Time" och "The Dunwich Horror". Kan även rekommendera "At the Mountains of Madness", "Dream-quest of Unknown Kadath" och "The Nameless City".


En trevlig bild jag gjorde på ca 2-3 timmar under en kväll. Laddade ner lite bilder på bläckfiskar och annat äckligt från djuphavet för att få rätt stämning.

Såg förresten en väldigt bra film baserad på Stephen Kings novell "The Mist". Trodde att den skulle vara en dålig Hollywood-spökis i stil med nyversionen av "The Fog", men fick mig en rejäl chock då jag såg filmen. Den är otroligt oförutsägbar (i alla fall för mig) och påminde mig väldigt mycket om HPL. Måste bara notera att Stephen King faktiskt är inspirerad av H.P.Lovecraft, då han läste hans verk i sin ungdom. Lovecraft har även inspirerat Ramsey Campbell och August Derleth. Om ni är intresserade kan ni gärna kolla in dessa författare, och kanske få en liten inblick i Lovecrafts universum, "The Cthulhu Mythos".

Känns som om jag inte postat nåt på flera år...Det kan delvis bero på att jag varit borta under helgen och för att jag haft annat att göra. Dessutom har jag dragit på mig en fökylning under senaste helgen. Men men, jag är inte här för att lägga upp en massa bortförklaringar, jag ska visa nästa del i min gamla novell. Just den här delen är ganska ny, skrev den för några veckor sen, för jag tyckte att den kunde utöka historien lite. Däremot är den på svenska, för jag orkade inte skriva på engelska, men bli inte alltför förrvirrade.

"Han öppnade ögonen. Svaga strålar av grönt, skimrande ljus sökte sig mellan springorna i det förspikade fönstret och fäste sig på väggen mitt emot. William kände sig tvungen att vända blicken åt höger, och han märkte ett liknande sken längre in i huset. Han drogs mot det, men gjorde inget motstånd.
Förbi hallen, en blick mot den stängda ytterdörren. Ljuset letade sig förbi den också. Dörren mot andra sidan gled ljudlöst upp, och han nästan svävade in i ett nytt rum. En gammal matta som en gång varit röd, nu brungrå; svärtade gamla bokhyllor med läderinbundna böcker; en sliten vilostol med vävda dynor. Mer än så hann William inte urskilja förrän ännu en dörr öppnades.
Nu befann han sig i ett kök. Rummet var mestadels tomt, bortsett från en rostig spis, en rutig bänk och i mitten ett gammalt ekbord dekorerat med vissna blommor i bruna, glanslösa vaser. Hans intresse sökte sig plötsligt mot vänster; en öppen dörr visade vägen ned till mörkret.
Svarta tentakler av rök sökte sig sakta upp för de murkna trappstegen med ett väsande ljud. Förskräckt backade William hastigt längs väggen, mot en dörr i ena änden av köket. Den brast så fort han rörde vid den, och föll baklänges ut i det gröna ljuset, ned för en trestegstrappa. Han befann sig nu på bakgården.
Han ställde sig upp och vände sig om, blickade mot en grusstig som slingrade sig bort från huset in i en mörk, snårig skog. Det väsande ljudet följde sakta efter, och närmade sig nu öppningen i köket som William fallit genom. William kände hur kallsvetten rann längs med ryggraden. Andedräkten flåsade. Han sökte sig mot skogen, och den smaragdgröna himlen blev nu förvrängd och blodröd. William småsprang under trädens kronor, och noterade förvånat den grönskande undervegetationen, blommorna och löven på grenarna. I skogen var det blomstrande vår, fastän det nyss var höst! Skrämd av tanken på hur länge han sovit i huset fick William att öka takten. Stigen följde nu kanterna av en vindstilla sjö.
Han hejdade sig själv vid åsynen av en grånad eka, fastbunden i en väderbiten brygga. Båten saknade åror, men William var desperat. Detta kunde vara hans enda utväg. Han skulle ta sig härifrån om han så måste ro med händerna! Han kastade sig ned i båten och skulle precis skjuta ifrån bryggan med foten, då han förvånad märkte ett visst motstånd. Ju hårdare han sköt, desto värre blev det. Båten rörde sig inte en tum. William skrek och svor, förbannade dagen han föddes och allt fult han kunde, i ilska och fasa över sin maktlöshet.

Ett droppande ljud hördes strax under båtens reling. William tog det inte seriöst; det kunde ju vara vilken liten våg som helst som kluckade mot skrovet, men han satte sig hastigt upp då han såg att hela sjön blivit svart som tjära. Små, svarta bubblor steg uppåt; lämnade ytan och svävade ljudlöst mot skyn. Hela sjön tömdes på sitt innehåll i tusentals bubblor, som sakta lyfte mot de blodiga molnen. William tog sig klumpigt ur båten och backade tillbaka mot den skugghöljda stigen.

"Vad i helvete?" Tänkte han, samtidigt som hans sinnesnärvaro försvann likt vattnet från sjön. Vad hade han hamnat i för värld egentligen?"

Det här kan verka som om det inte har något att göra med tidigare del, men är egentlligen ett litet hopp några timmar bakåt i tiden...

 

"It was in the late October 1923, and crime investigator William Thornton was on his way home, after having investigated a crime scene on the countryside. The rain showered over the automobile, as he drove along the dirt road, which was more of a simple wheel track than an original road, making it harder to maneuver the machine.

Suddenly, from the left side, a creature -or some sort of animal ran across the road. Both sides had been covered by walls of darkness, that obscured his vision. The appearance of the beast had made him steer away, and as a result, the car slid on the slippery road and dived into a ditch, where it finally crashed with mighty bang into an old dead tree.

After an indistinct time awakened. He had apparently been knocked unconscious by the collision. There were no signs of the beast.

With blood streaming from a wound in the head, he cursed as he carefully made his way out of the damaged vehicle, equipped only with a lantern. William looked through the baggage and dug out his bottle of strong whiskey and took a sip to swallow down the pain. The rain washed over him, diluting the blood in his face. He had to lean against the car because of a painful cut in the leg. "Damn beast", he muttered. After a moments thought, William knew, that if he stayed in the car he'd probably freeze to death or his leg could get infected. Luckily, he remembered seeing an old, Victorian house just before that animal made him crash into a tree. "It shouldn't be more than a hundred yards away" he thought. "If I could get to the house, the owners would probably give me shelter from the rain, and maybe they even have a telephone." Determined to reach the old building, William staggered along the road. He had not forgotten the creature, and as he hated animals of any kind, he had his 45. colt revolver pulled.

It took William only a few minutes in the rain to find the house. There was an abandoned feeling about feeling about the house; several windows were broken or boarded with wooden planks, and the walls featured dark vines and flaked paint, behind which blackened wood was revealed. William could not distinguish any sources of light from inside the house, but decided to knock on the weathered door anyway.

He was surprised to see that the door was already partially opened. He now knew that no one where living in the house for the present. "Damn!" William cursed. "That blew all the chances of getting the hell out of this hellhole!". At least he had found shelter from the rain and the coming of a storm, but he would have to walk all the way home nonetheless.

As he entered the house, William noted that the house was not only empty with people, but most of the furniture were gone too. Just as he raised the lantern to better view the hall, the door slammed shut behind. William jumped by fear as he heard the noise and turned around quickly armed with the gun, but then calmed down. He tried to open the door, but it would not budge. "It must have been the wind, jamming the door", he thought. "I'll find another way out in the morning.

William was distracted once more, by a muffled sound from behind a stained door to the left beside him. It gave a creaking noise as he slowly opened the door, and found himself in a dusty living room. He followed the sound, looking in every corner of the room, but could only listen to whatever was padding around. Thinking of what insidious thing this must be, he scowled and held his hand on the gun. Then, under an oaken table he figured rats, scurrying around in the dark. William was not afraid of rats, but he sure hated the filthy creatures. They suddenly stopped as he slowly approached them, gazing at him with glistening red eyes. Then he made his move. One of them he crushed under his heel with a loud crunching noise. The others quickly dispersed and fled into shadowed corners and holes in the walls, where the lantern's light could not illuminate their hideouts. A pool of blood slowly formed around the dead rat's head. William sneered in disgust of the poor thing and seated himself in a grimy, once rustic armchair, beside a grayed couch. A few sips from the bottle calmed him down, lowered the outside cacophony caused by the storm. Then he dozed off."

En bild jag gjorde till ett spel baserat på min novell "The House of Horrors".
Spelet blev för övrigt aldrig färdigt. Bilden är gjord på datorn i samma program
som spelet gjordes i, The Games Factory 2.

Jag såg att Sarah ville se mer av min första novell, så jag fick idén att jag lika gärna kan lägga upp hela berättelsen. Så ofta jag kan kommer jag att lägga upp en bit i taget, så att det blir intressantare att läsa. Hursomhelst, här kommer HELA introt:

"I have witnessed things that other people wouldn't even imagine about in their wildest dreams. If I told anyone about my experiences I would end up in an asylum, locked up for good. But if I don't tell anyone, which I've already explained why I can't, I feel that I would get mad for real. Therefore I have decided to write a diary about what I've seen in this house of horrors, and to stabilise my sanity. When I'm done with this book I will hide it under the bookcase trapdoor, along with the rest of the foul secrets that this God-forsaken hell is hiding.

But first I must sum up all my researches about the house and my uncle that lived here for more than twenty years ago, because he is, what I think, the reason why these things are happening.
I first stumbled across uncle Abram's secrets that very first day I moved into this house with my wife and children. I had been looking around the house, trying to see which room that best fitted as my working room, and to tidy up a bit, for the house had been standing for twenty years after the last owner, my uncle and his family.
After looking through some of the books in one of the rooms; they where probably all hand-written by my relative, I found a notebook signed with his name.

As the first days passed on, I continued reading the book and other notes that Abram had written, and I discovered horrible acts that I wish I had never read, but if I hadn't, maybe I wouldn't have the sense to hide it from the children. As soon as I had finished reading I locked the papers in a chest, which I hid in a closet to lie there in wait as I crafted a trapdoor under a bookcase in the library, where I could store them safely from my family.

Though the price for not telling my wife is still burning in my head; I thought I was getting paranoid, or at least I felt like I was watched, by some strange reason.
Every day I kept thinking about what I've read and how close to the truth they may be. Now I know they where as true as... truth itself. I will not write any further about my uncle's actions, in fright of the terror it would cause in my mind, the scar is deep enough.

Along with my uncle's diary, I also found some sort of spellbook, though it first took me a long time to realise that; and I have used that evil book of blasphemy and perversion myself and every time I've used it, I've felt a pain in my stomach, like an iron claw ripping my guts out. I feel disgusted and guilty of something I hate to do, but every time I feel that pain in my stomach, I also feel a bit more satisfied with myself, and that really frightens me sometimes.

Nowadays, I use to spend some time in the shed outside, philosophising and thinking of what I may have become. I even used to think I was possessed or haunted by some kind of entity, but as I've studied further about the occult, I have rejected those thoughts.

- Thomas Arthur Rowe "

Howard Phillips Lovecraft föddes 20 augusti 1890 i föräldrahemmet på 454 (då 194) Angell Street i Providence, Rhode Island, USA. Lovecraft var ofta sjuk under sin barndom. Enligt L. Sprague de Camp, som skrev en biografi om Lovecraft, led han av en sällsynt sjukdom som gjorde att han alltid kändes kall när man rörde honom.

Lovecraft var ett rent underbarn; han reciterade poesi vid två års ålder och skrev egna, kompletta verser vid sex års ålders. Hans morfar , Whipple Van Buren Phillips, uppmuntrade honom att fortsätta skriva, och läste själv upp sina egna verk om gotisk skräckromantik för sitt barnbarn.

När Lovecrafts morfar dog 1904 försämrades familjens ekonomi gradvis på grund av vanskötsel av morfaderns ekonomiska tillgångar. Det ledde till att de tvingades flytta från sitt påkostade viktorianska hem till mindre och sämre husrum längre ner på Angell Street. Lovecraft påverkades mycket djupt av att behöva flytta från sitt föräldrahem och det gick så långt att han till och med funderade på att begå självmord. 1908 drabbades han av ett nervsammanbrott och lyckades inte få ut sin high school-examen från Hope Street High School. Misslyckandet med utbildningen och att hans hopp om att studera vid Brown University slogs i kras gnagde i honom under resten av hans liv. Han vidhöll dock till sin död att han hade en high school-examen.

Lovecraft började sin karriär med skräck- och science fictionnoveller, men ägnade sig enbart åt poesi och essäer då han levde ensam med sin mor, innan han 1917 återupptog novellskrivandet med mer förfinade berättelser som "The Tomb" och "Dagon". "Dagon" publicerades 1923 i tidningen "Weird Tales" och var då hans första professionellt publicerade verk. Under den här tiden började han bygga upp sitt enorma nätverk av brevvänner.

Lovecraft var som mest produktiv under perioden efter återkomsten till Providence - hans sista tio år i livet. Under denna tid skrev han nästan alla sina mest kända noveller, vilka publicerades i tidningar som "Weird Tales", men även sina längre berättelser som "The Case of Charles Dexter Ward" och "At the Mountains of Madness".

Lovecraft fick ett antal noveller publicerade i tidskriften "Weird Tales" som var något av en klassiker i skräcksammanhang. Novellerna lästes av en ung man vid namn Robert Bloch som började brevväxla med Lovecraft. Lovecraft uppmuntrade honom att skriva, vilket Bloch också gjorde. Och det gick bra för Bloch. Hans mest kända verk är "Psycho" som filmatiserades av Alfred Hitchcock.

Trots Lovecrafts goda författarinsatser blev han fattigare med tiden. Tillsammans med sin enda levande moster tvingades Lovecraft 1933 flytta till mindre och billigare husrum. 1936 drabbades Lovecraft av tarmcancer samtidigt som han led av undernäring. Han levde med konstant smärta tills han avled 15 mars 1937 i Providence, Rhode Island.

Lovecrafts grav i Swan Point-kyrkogården i Providence är ibland försedd med text i form av den kända frasen från "Cthulhu" (ursprungligen från "The Nameless City"):

"That is not dead which can eternal lie,

And with strange aeons even death may die."

Hm....Det känns lite själviskt att lägga upp mig själv så här och påstå att jag är värsta konstnären. Fast det är nog bara en sån där grej som bara svenskar bryr sig om. Jag håller ju faktiskt på med konst. Jag skriver noveller, prövar på poesi (kanske inte så bra då, men jag skriver ju i alla fall), målar, tecknar, gör musik och ytterst sällan film. Och eftersom jag har ett motto, "Ingen konst är dålig, bara olika bra", så borde jag ju kunna se mig själv som en kostnär. Dessutom tyckte jag att det kunde vara en bra start på min nya kategori.

Jag har tecknat sen jag kom ur mammas mage 6 maj 1989; eller i alla fall så länge jag kan minnas. Jag blir ständigt inspirerad av H.P.Lovecraft, Edgar Allan Poe, Brom Kein, Stacy Reed och en massa andra giganter inom konst och litteratur. Det kanske märks i mina egna små verk. När jag skriver tänker jag på mörker och mina egna fobier; det är hemligheten. Sålänge jag själv blir rädd av att läsa mina egna noveller så är jag nöjd.
Däremot när jag gör musik är det lite annorlunda. Där hjälper det inte att tänka på mörker; man måste lyssna på mörker. Därför har jag blivit ett fan av band som Arch Enemy, Cradle of Filth, Dimmu Borgir, Opeth och på senare tid har jag upptäckt Deathstars och Marilyn Manson. Om man kombinerar dessa, sänker tempot, tonar ned ljuset och lägger in en smula ambience; då får ni min musik. För er som är intresserade heter jag Asylum för tillfället, och funderar på att lära mig sjunga. Än så länge är det bara toner och ljudeffekter.

I denna kategori kommer jag att skriva ned fakta om mina favoritartister och konstnärer. Med tiden kommer den nog att expandera rätt rejält(hehe) med tanke på hur många idoler jag har inom det området.

Den här novellen blev aldrig färdig, utan jag fick snarare en slags inspirations-kick och skrev några rader. Mer än så här blev det inte.

"The neck ended where a head should have been; instead there was a fanged mouth; always biting, gnawing, from which a foul ooze poured, emitting a stench so horrible, that plants would rot and decay in its prescence; I lost my breath and stumbled backwards at the sight of this malleus creature, this beast from the deepest pits of the abyss..."

"I have witnessed things that other people wouldn't even imagine about in their wildest dreams. If I told anyone about my experiences I would end up in an asylum, locked up for good. But if I don't tell anyone, which I've already explained why I can't, I feel that I would get mad for real. Therefore I have decided to write a diary about what I've seen in this house of horrors, and to stabilise my sanity. When I'm done with this book I will hide it under the bookcase trapdoor, along with the rest of the foul secrets that this God-forsaken hell is hiding."

En udda, Lovecraft-inspirerad bild av Kevin Evans.

Här kommer jag att posta mina noveller och lite andra textstycken så småningom. Jag blev nyligen klar med en skräcknovell om Edward Sharpe, som flyttar till sin avlidna farmors stuga på landet, för att komma bort från alla problem och sorgen över sin avlidna hustru.
Men jag tyckte att det fattades några saker efter att jag läst igenom den, som jag nu har börjat lägga till. Så fort jag har redigerat klart texten kommer jag att lägga upp en sida ur novellen i veckan eller om dan (vi får helt enkelt se), så blir det lite mer spänning.
(hoppas jag)