Shades of Grey

Här är resten av det lååånga, utdragna stycket svensk text i en för övrigt engelsktextad skräcknovell. Läs gärna om hela berättelsen inför del 6 så ni inte glömmer något. Del 6 är den ursprungliga fortsättningen på Del 2 och är därför på engelska; så bli nu inte alltför förvirrade (Sånt är ganska vanligt när jag är i farten).

"En våg av okänd kunskap sköljde över honom och trängde sig in i hans sinne med våld. Nu visste han plötsligt allt. Det här var en underjordisk labyrint av jord och sten, som låg begraven under de dödas viloplatser i den övergivna kyrkogården vid sjön. Den fungerade som en länk mellan gravarna och det gamla viktorianska huset intill vägen, en hemlig väg som Abram gillade att utnyttja. Den gamla dödgrävaren Jones hade sin stuga alldeles invid kyrkogården och dyrkade en uråldrig gudom som han kallade Eul Ubmar. Han var även god vän med Abrams fader Ephraim, vilket understödde alla påståenden om dennes långa liv.
    William chockades av hur han så plötsligt visste så mycket om en plats som han med säkerhet aldrig hade besökt. Han kände av väggarna i kolmörkret, exakt vilken väg han skulle ta.
    Men plötsligt hejdade han sig, då han såg en ljus punkt bryta mot svartheten längre bort i tunnlarna. Av ren nyfikenhet smög sig William närmare, och för varje steg han tog, blev det allt klarare för honom vad som låg där framme. Någon grät. En man. Ljuset bländade William för en sekund, och han blev tvungen att stanna. När ögonen vant sig såg han blodet.
  William förvånades över att den unge Abram hunnit dit före honom, men var mer förvånad av vad som låg bredvid ynglingen. Av någon anledning satt han där på knä inför en hög med döda människor och grät. I ena handen greppade han en utriven sida från en bok; i den andra ett gevär. De döda bestod till större delen av barn, till Williams fasa. Han grimaserade i avsky. Vem vet vilka perverterade saker äcklet gjorde med sina lik som han behöll! Lyckligtvis var han en erfaren privatdetektiv som sett en och annan döing i sitt yrke. Vem vet hur han annars skulle ha reagerat vid åsynen av en hög döda barn? Samtliga var dessutom i tioårsåldern eller yngre.

"Nu har jag dig, ditt vidriga äckel", tänkte William och sträckte handen efter revolvern. Men där fanns bara luft.

"Vad fan!? Mumlade han förvånat och sekunden efter hördes en öronbedövande knall. Den jordiga väggen var blodstänkt och ytterligare ett lik hade adderats till högen. Ynglingen låg med slapp kropp och med geväret fortfarande i höger hand. William noterade med avsmak skottets bana. Det hade avfyrats nästan  ända vid halsen och passerat ut ur ena tinningen med våldsam kraft, förmodligen för att kräket var för skakig i händerna. Den tjocka, röda vätskan droppade långsamt ut ur det öppna hålet.

William grimaserade än en gång, men försökte ignorera liket efter bästa förmåga. Skräckslagen läste han den handskrivna texten på den utrivna sidan, vars innehåll beskrev hemska riter som involverade döda människor, och William fördjupade sig nästan motvilligt i de diaboliska krafterna som förtäljdes. Tystnaden och mörkret bröts tvärt av det fruktansvärda ljudet; det reptilliknande väsandet.
    William frös till för en sekund, men lade benen på ryggen då han vittnade hur likhögen började röra på sig och sträcka ut svarta tentakler. Han sprang fortare än han visste att han kunde, men det som jagade honom var snabbare. Paniken växte. Hjärtslagen ökade hastigt i frekvens.
    Han kände igen det smaragdgröna ljuset igen och han kunde se hur en öppning avslöjades längre fram. Han slängde sig genom hålet och landade hårt på magen. Han klev upp från det jordtrampade golvet och vände sig om, avvaktande. Den osynliga jägaren väntade bakom hålet. Väsandet tonade ner och försvann i skuggorna.

William ryckte hastigt till då han vaknade ur sin intensiva dröm. Kallsvetten rann. Han andades ut. Det fanns ändå en logisk förklaring. Sinnesnärvaron återkom sakta under den rådande tystnaden i det gamla vardagsrummet. Lyktan sken fortfarande vid hans sida."