Shades of Grey

William jumped to his feet and gasped. It was a dusty gramophone in one of the corners that had suddenly started to play by itself. He was even more terrified as he noticed that the needle did not lay on the track, but broken beside it. The distorted, cacophonic song rose and sank in pitch, and repeated again after the first verse. A voice was discerned amongst the perturbational tones, and the singer's distorted voice reiterated the verse to William's ears that gave the song a praeternatural tinge that chilled the bones.

"I like the way you smile at me baby,

Give me one more smile,

So baby won't you smile for me."

 

"No wonder they play this sort of insane clamour in the asylums", he thought, and prepared to move on, but stumbled backwards over a well hidden threshold which quickly showed him the direction to a dark hallway. The instant way in which the gramophone silenced as he retreated form the place impelled him to keep his distance. Holding the lantern in a firm grip, he slowly began to unveil what menacing surprises the house might hold for him.

To his right were a shortcut past a flight of stairs and back to the main hall. The molded corridor in front of William lead him to another room. The colourless, decayed door was open halfway, and had almost broken free from it's rusted hinges. Behind there was a dark, damp room, which was utterly tainted and held an immense smell of sickly confinement. William ignored the obscene ambience of the room and entered. The lantern dissipated the abysmal darkness and illuminated a threadbare office of some kind.

There were numerous papers scattered all over the place, documenting notes, writings and photographs faded beyond recognition. William paid them no attention at all, even though he was an investigator; it was already fixed on a leatherbound notebook or manuscript. As his fingers touched the book he immediately felt an unexplained curiosity, and began to read with wide opened eyes.

The pages had been treated badly and were almost entirely torn out of the book, but despite its decadent appearance and the poor handwriting, William where able to discern it's contents.

The writer introduced the book with the words: "The House of Horrors", which increased William's curiosity about the text. The book turned out to be a diary, which itself was a rewriting of another diary by the same person, Thomas Arthur Rowe, the latest inhabitant of the house. William shivered with excitement as he started to feel that special feeling of mysteriousness, which he always felt when working on a case.

The first date mentioned was the 7th of October, which again gained his interest since this was the date of this day! At this date, Thomas' wife and eldest son had been struck by a terrible and unknown disease. Reading further, William revealed that Thomas had, after failing to restore their health with logical methods, turned to an old tome containing magickal rites that once had belonged to the previous owner of the house, his strange uncle that was a notorious madman. One odd thing that bewildered William and obsessed him with abnormal considerations regarding the reliability of the book's content, was the fact that Thomas seemed to have succeeded in healing his contaminated family with his magick rites.

But something appeared to have gone inaccurate, for things unnatural had begun to befall in the old house from the late 16th century.

Salam Aleikum! Tillbaka från Egypten och redo med lite ny text! Känns dock lite sent att säga det en vecka efter att jag kommit hem, men det här är det första tillfället jag fått att skriva något sen dess. Det har varit rätt så hektiskt, alltså. Hur var det i Egypten då? Varmt säger jag bara. Kan förklara mer sen. Det jag egentligen tänkte säg var att jag prövat på en ny genre inom mitt novellskrivande: Fantasy!
Okej, det är inte direkt första gången jag skriver fantasy, men åtminstone första gången jag lägger upp fantasy på den här bloggen. Nåja, till saken.

Det här är så långt jag har hunnit skriva hittills:

"Passopp!" Ropade Ivalde och steg åt sidan, och strax därefter landade en hjälm med ett avhugget huvud i, just där han nyss stått. Hjalmar stirrade på den köttiga halsstumpen ett långt tag, men vaknade sedan till utav ännu ett av Ivaldes dåliga skämt. "Man får akta huvudet!" Sade den blonda krigskämpen med ett flin, som åtföljdes av ett högljutt mansgarv, vilket fick Hjalmar att se den vuxne mannen som dolde sig bakom ynglingens ansikte.

Sekunden efteråt skördades ännu ett offer; en bredaxlad nordman som klövs från hjässa till skrev av Ivaldes skarpa svärdsegg. En enorm blodkvast sköljde över den unge hjältens kropp, och han tog det som ett tillfälle att svalka sig från stridens hetta.

Hjalmar stod och iakttog sin väns sjuka stridslustar med avsmak, medan han själv avväpnade en skäggig karl med mycket graciösare drag än Ivaldes vilda kampstil. "Så där slåss bara simpelt bondfolk, inte en ung riddarson," tänkte den nästan gråhårige gamle veteranen och stack svärdet djupt in i sin fiendes strupe."

Nej, det är sant. Jag är inte direkt en poet. har försökt med sådant lite då och då, men jag har fortfarande mycket att lära om hur man strukturerar poesi och taktkänsla och sånt där. Så jag tänkte att jag lika gärna kunde citera lite H.P.L. istället. Då får man ju kvalité i alla fall. Följande stycke text kommer från dennes novell "The Nameless City", och jag är inte direkt den första som citerar den. Det är faktiskt det mest välkända citatet ur Lovedrafts värld som August Derleth kallade "The Cthulhu Mythos", men som HPL själv kallade för "Yog-sothery". Båda härstammar från gudar i Lovecrafts universum, men då texten handlar om självaste Cthulhu från R'lyeh, och dessutom är det citat som sammanfattar hela mytologin, får den helt enkelt heta "The Cthulhu Mythos".

"That is not dead which can eternal lie,
    and with strange aeons even death may die"

Hade en bok förut där det bland annat fanns en tolkning av detta citat som sägs vara korrekt enligt H.P.L, men den har jag slarvat bort. hade i alla fall nåt med Cthulhus drömska dvala under vattenytan att göra, och att denne i all evighet väntar på att stjärnorna ska ställa sig i rätt position, så att han ska släppas fri från sitt fängelse, eller nåt.

Tror jag...

Alla vet ju hur roligt det är när skolan verkligen tar upp alla tid på fritiden, eller hur? Den senaste veckan har jag fått hoppa över alla sovmorgnar som mitt vanliga schema erbjuder mig, för att jobba övertid i skolan. Visserligen är det bra att jag blir klar med skiten och kan få ett hyfsat betyg, men jag ogillar tanken att jag varje vardag hoppar över chansen att få fyra timmars sovmorgon för att hinna ikapp i skolan. De flesta kanske undrar varför jag jobbar så hårt, när jag bara går ynka tre kurser. Svaret är, att jag snart åker iväg till Egypten (nu på torsdag faktiskt) och kommer inte tillbaka förrän torsdagen nästa vecka. Detta betyder att jag missar ett kemiprov och knappt hinner med svenska NP-talet. Det är alltså därför jag ligger i så mycket med skolarbetet nu, så att jag ska slippa landa i ett träsk med skolpapper när jag kommer hem från resan. Därför kommer jag inte heller hinna skriva så mycket på min blogg tyvärr, förutom på tillfällen som denna. Men om jag jobbar av mig dubbelt så mycket nu, kan det inte vara mycket jobbigare sen, och då lär jag ju få tid att ta igen det jag inte hunnit skriva. Så det blir nog inte så dåliga nyheter ändå...

Vi ses! :)

Okej, nu har jag hittat ännu ett mysko fynd från djurvärlden. Möt hunden Wendy the Whippet, en vovve som fått nån gen kallad myostatin muterad, så att musklerna blir dubbelt så stora! Vore allt ett najs sätt att träna på, va? Hon är dubbelt så stor och tung som en normal whippethona, ca 27 kilo muskler! Hunden mår som tur är inte dåligt av det, och har dessutom erbjudits en roll i en sci-fi film!

Hittade denna mysko bild på internet. Läste lite om den och fick reda på att den kallades Dumbo Squid, hehe. Rätt så flummigt tyckte jag, och kände mig genast tvungen att lägga upp den.


Sen fanns det en rätt så gullig släkting till Dumbo-bläckfisken som såg ännu löjligare ut! Det ser dessutom ut som om den räcker ut tungan!

Här är resten av det lååånga, utdragna stycket svensk text i en för övrigt engelsktextad skräcknovell. Läs gärna om hela berättelsen inför del 6 så ni inte glömmer något. Del 6 är den ursprungliga fortsättningen på Del 2 och är därför på engelska; så bli nu inte alltför förvirrade (Sånt är ganska vanligt när jag är i farten).

"En våg av okänd kunskap sköljde över honom och trängde sig in i hans sinne med våld. Nu visste han plötsligt allt. Det här var en underjordisk labyrint av jord och sten, som låg begraven under de dödas viloplatser i den övergivna kyrkogården vid sjön. Den fungerade som en länk mellan gravarna och det gamla viktorianska huset intill vägen, en hemlig väg som Abram gillade att utnyttja. Den gamla dödgrävaren Jones hade sin stuga alldeles invid kyrkogården och dyrkade en uråldrig gudom som han kallade Eul Ubmar. Han var även god vän med Abrams fader Ephraim, vilket understödde alla påståenden om dennes långa liv.
    William chockades av hur han så plötsligt visste så mycket om en plats som han med säkerhet aldrig hade besökt. Han kände av väggarna i kolmörkret, exakt vilken väg han skulle ta.
    Men plötsligt hejdade han sig, då han såg en ljus punkt bryta mot svartheten längre bort i tunnlarna. Av ren nyfikenhet smög sig William närmare, och för varje steg han tog, blev det allt klarare för honom vad som låg där framme. Någon grät. En man. Ljuset bländade William för en sekund, och han blev tvungen att stanna. När ögonen vant sig såg han blodet.
  William förvånades över att den unge Abram hunnit dit före honom, men var mer förvånad av vad som låg bredvid ynglingen. Av någon anledning satt han där på knä inför en hög med döda människor och grät. I ena handen greppade han en utriven sida från en bok; i den andra ett gevär. De döda bestod till större delen av barn, till Williams fasa. Han grimaserade i avsky. Vem vet vilka perverterade saker äcklet gjorde med sina lik som han behöll! Lyckligtvis var han en erfaren privatdetektiv som sett en och annan döing i sitt yrke. Vem vet hur han annars skulle ha reagerat vid åsynen av en hög döda barn? Samtliga var dessutom i tioårsåldern eller yngre.

"Nu har jag dig, ditt vidriga äckel", tänkte William och sträckte handen efter revolvern. Men där fanns bara luft.

"Vad fan!? Mumlade han förvånat och sekunden efter hördes en öronbedövande knall. Den jordiga väggen var blodstänkt och ytterligare ett lik hade adderats till högen. Ynglingen låg med slapp kropp och med geväret fortfarande i höger hand. William noterade med avsmak skottets bana. Det hade avfyrats nästan  ända vid halsen och passerat ut ur ena tinningen med våldsam kraft, förmodligen för att kräket var för skakig i händerna. Den tjocka, röda vätskan droppade långsamt ut ur det öppna hålet.

William grimaserade än en gång, men försökte ignorera liket efter bästa förmåga. Skräckslagen läste han den handskrivna texten på den utrivna sidan, vars innehåll beskrev hemska riter som involverade döda människor, och William fördjupade sig nästan motvilligt i de diaboliska krafterna som förtäljdes. Tystnaden och mörkret bröts tvärt av det fruktansvärda ljudet; det reptilliknande väsandet.
    William frös till för en sekund, men lade benen på ryggen då han vittnade hur likhögen började röra på sig och sträcka ut svarta tentakler. Han sprang fortare än han visste att han kunde, men det som jagade honom var snabbare. Paniken växte. Hjärtslagen ökade hastigt i frekvens.
    Han kände igen det smaragdgröna ljuset igen och han kunde se hur en öppning avslöjades längre fram. Han slängde sig genom hålet och landade hårt på magen. Han klev upp från det jordtrampade golvet och vände sig om, avvaktande. Den osynliga jägaren väntade bakom hålet. Väsandet tonade ner och försvann i skuggorna.

William ryckte hastigt till då han vaknade ur sin intensiva dröm. Kallsvetten rann. Han andades ut. Det fanns ändå en logisk förklaring. Sinnesnärvaron återkom sakta under den rådande tystnaden i det gamla vardagsrummet. Lyktan sken fortfarande vid hans sida."