Shades of Grey

"Vi var en stor grupp mer eller mindre onyktra grabbar (och någon enstaka tjej, bland annat min flickvän) påväg till en fest i en park nånstans i stan. Vi (eller snarare den minst nyktra av oss) hade snubblat på en sån där gammaldags avloppsbrunn med galler för, riktigt gammalt alltså. Av någon anledning hade vi alla dragits till den likt nattflugor mot brännheta lampor eller småglin till en vattenpöl. Vi hade redan bildat ring runt den och glodde ned i mörkret.

  Brunnen tycktes så djup att min inte så lite fulla kompis kände sig tvungen att slänga ned en stor sten för att se hur långt den skulle falla. Och likväl dröjde det ett jäkla tag innan dunsen hörde. Det ekade en lång stund. Min väldigt onyktre vän skrattade upphetsat och dreglade lite tafatt när han drog fram ölburken för att hälla ned lite. Eller ja, han tömde halva burken rättare sagt.

   Onödigt som fan tyckte vi andra och påpekade irriterat detta till idioten. Äh, håll käften sade han och böjde sig ned för att försöka dra loss gallret. Vi andra skrattade lite åt hur fåfäng han var och började dra oss vidare; men när vi hörde ljudet stannade vi tvärt.

Jag vete fan vilket helvetesvidunder som höll till under gallret. Jag hade inte ens fått en skymt av den; dess fruktansvärda vrål blandades med mina vänners plågade skrik medan de slets i delar. Jag såg ingenting, jag kunde bara se rött; inte se rött som man brukar när man är jävligt förbannad, utan sådär rött som när ens vänners blod och inälvor täcker ansiktet.

    Kanske var det detta som räddade mig från det hemska öde de mötte. Med sitt eget kött och blod skyddade de mig från döden. Bokstavligt talat.

Oj, nu blev det jävligt svart.

Jag vaknade med en grov jäkla ångestklump i magen och en kraftig värk i nacken. Smärtan i ansiktet kom från ett par tänder som naglats fast i kinden och strax över ögat; hur de hamnat där har jag ingen aning om.

    Lyckligtvis var jag så chockad att synen flimrade lite, medan det ena ögat verkade helt blint, så jag slapp ju se vad som fanns kvar. För det mesta i alla fall, för någons tarmar var vräkta över mig och jag kräktes ett par gånger innan jag föll ihop igen.

Jag krälade över krossade ben och avslitna armar, stapplade fram till det sönderslagna gallret och blickade ned i den svarta avgrunden. Det flimrade till igen och jag höll nästan på att falla ned i hålet, men lyckades manövrera kroppen åt sidan och satte handen i ett sönderslaget huvud. Det var alldeles mjukt, som en säck mjöl ungefär. Jag kände igen min flickvän Jen' via det blonda håret.

Ångest? Som fan, fast värre. Kommer inte ens ihåg ifall jag skrek, svor eller grät, men ont utav bara … gjorde det.

  Liksom, vafan var det här bra för!? Vafan skulle det komma ett jäkla demonfanstyg och äta upp mina bästa kompisar för? Vem hade kunnat förutspå det!? Inte jag i alla fall.

Och just det, jäkeln hade inte dödat dem för att äta, fan det här var bara för att leka lite; inte heller markera revir eller nåt sånt sjukt, nej den här besten ville ha kul helt enkelt. Som en katt som leker med garnnystan ungefär."

Skrev nyss en väldigt meningslös och sadistiskt våldsam ensidesnovell och funderar på om jag ska lägga upp hela eller om jag bara ska ha med ett urdrag. Det får nog bli ett utdrag, och om nån tycker det verkar intressant kan jag lägga upp resten imorron. Just detta stycke fångar väl inte direkt den våldsamhet jag menar, men den är ganska så grym ändå tycker jag ;P

"Ångest? Som fan, fast värre. Kommer inte ens ihåg ifall jag skrek, svor eller grät, men ont utav bara … gjorde det.

  Liksom, vafan var det här bra för!? Vafan skulle det komma ett jäkla fanstyg och äta upp mina bästa kompisar för? Vem hade kunnat förutspå det!? Inte jag i alla fall..

Och just det, jäkeln hade inte dödat dem för att äta, fan det här var bara för att leka lite; inte heller markera revir eller nåt sånt sjukt, nej den här besten ville ha kul helt enkelt. Som en katt som leker med garnnystan ungefär."