Shades of Grey

Liksom Lovecraft hade sin fiktiva stad "Arkham", har även jag skapat en egen motsvarighet, varifrån de flesta av mina karaktärer kommer ifrån. Jag skapade inte den industrialiserade, viktorianks-gotiska staden Warden Lake för att försöka härma eller likna mig själv vid H.P.Lovecraft, utan jag gillar helt enkelt att göra egna saker, plus att en fiktiv stad ger mer fria tyglar. Jag gjorde nyligen en bild på stadens sanatorium, som jag tyckte passade bra in i min värld.

Här är ett utdrag från en ganska lång novell som jag skrev någon gång i mars-april. Jag kommer nog lägga upp ett till utdrag så att ni får veta varför novellen heter Tårar av Blod.

"Det gick snabbt att göra sig hemmastadd i stugan, eftersom jag och Annabelle hade levt ett fattigt liv i Warden Lakes hamndistrikt, och därför hade få ägodelar, som jag nämnde tidigare. Min farmors möbler och all inredning hade stått kvar även efter hennes bortgång sensommaren 1856. Saker och ting hade visserligen samlat en hel del damm och smuts under de sju år huset stått tomt, men jag var inte rädd för lite oreda.

Ingen hade bott i huset förutom min farmor och hennes släktingar före henne, vilket måste betyda att huset stått öde i åtminstone mer än sju år. Gräset var vildvuxet, knähögt och nästan helt ersatt av ogräs. Den mörka barrskogen hade med åren krupit sig närmare huset, och stod nu endast ett fåtal meter från stugan. Det var en väldigt tom och livlös skog, för man hörde aldrig någon fågelsång, åtminstone inte i närheten av huset.

 

Det första jag märkte, förutom det gråtonade träet, var hur kusligt högt de murkna golvplankorna knakade under fötterna. Det var nästan så att man undrade ifall man skulle falla ned till jordkällaren. Det andra problemet jag märkte var råttorna. De var stora och mörkhåriga och klättrade omkring inuti väggar och tak, vilket medförde en hel del sömnlösa nätter. Apropå råttorna så minns jag från när jag var liten, då vi alla bodde hos farmor, det där hålet som satt i väggen i hallen. Förr stod det en byrå under, så att råttorna kunde klättra ut ur hålet och ner till golvet säkert via möbeln.

Nu när jag var här för andra gången hade byrån flyttats, och det var jag tacksam för. Jag fick dock, av någon anledning aldrig tid att spika för hålet, det bara gapade där som ett öppet sår dag ut och dag in."

Ville bara lägga upp lite bilder på cthulhu...:)

The horror I felt was to vivid; to strong for me to analyze the things' features except some detail; I still recall the image of an uncountable mass of long, spidery limbs; thin as if the creatures had been nearly starved to death. At the front, where a face ought to be, there were orifices; possibly mouths; from which elongated tongues sprouted, and each tongue was armed with a blackened talon of poisonous appearance that they flinged upon me. Apart from these horrid elements, their chitinous bodies were shrouded in distortion and shadows. They had no eyes, nor ears and navigated on keen senses to me unknown.

Okej, den här bilden tog inte direkt lång tid att göra (det syns säkert), det enda jag har gjort är att göra den suddigare och grynigare och kladdat lite med färg. Jag ville egentligen bara testa en speciell funktion när man målar med pensel, men jag tycker att det blev en rätt så trevlig bild.

Hmm...Jag sitter med öppet fönster i farsans lägenhet och betraktar den magiska fullmånen. Den ger ett obehagligt intryck på mig, som om jag skulle förvandlas till en varulv om jag mötte dess bländade öga tillräckligt. Turligt nog har jag inte blivit biten av någon lykantropismittad varg, så jag är nog säker.
   Men jag känner återigen en idé komma från mitt inre, likt kroppen av en druknad person stiger mot vattenyttan efter att ha legat i det fördolda på en mystisk sjös grumliga dybotten.
   Jag kom att tänka på hur många oräkneliga beskrivningar och detaljer från ofärdiga noveller jag har. Vissa beskriver dödsfall, andra vittnar bara om övernaturliga varelsers makabra utseende. Undra om jag skulle samla ihop dem i en pärm, lägga upp allihop i en lång lista, skapa en egen kategori åt dessa trasiga spillror av text som vårdslöst slängts åt sidan; eller ska jag helt enkelt låta mina läsare bli sinnessjuka för att de aldrig fått veta vilka glömda berättelser de gått miste om?

Vad vet jag, kanske ingen bryr sig.

Hursomhelst ville jag bara säga att månen ser ovanligt luminös ut ikväll.

Möt inte lunas blick för länge.

Kanske förvandlar hon dig till något otäckt.

Ett utdrag ur en ensidesnovell som skrevs någon gång i mars.

"These abominations are depicted in ancient carvings, armed with a single, twisted horn at the top of their shoveled heads, that solely consists of a circular, teeth-filled orifice on an elongated neck; and on the underside of this neck is a rubbery appendage that ends in a wickedly sharp pincer. These underground hunters where known by the earthen race as the Ytwlth'sha, and according to the stone carved texts and the mostly faded paintings, they were fought with technology as alien as themselves."

Stephen Edwin King föddes 21 september 1947 i Portland i Maine.

Hans böcker handlar ofta om vanliga människor som råkar ut för något otäckt, (inspirerad av H.P.L. ?) och följer sällan de traditionella ramarna. Flera av hans romaner har skrivits under pseudonym, dvs under fejkat namn, vilket han inspirerats av sin far Donald King som ofta brottades med lagen och därför bytte namn ett flertal gånger. Kings främsta verk är fantasyserien om Det Mörka Tornet.

 King blev mobbad under sin barndom och hade mardrömmar om att göra bort sig offentligt. För att koppla bort verkligheten fantiserade han ihop ett alter ego, en superhjälte vid namn Cannonball Cannon. Fantasiförmågan ihop med den osäkerhet och ångest han kände blev betydande, då han började fundera mycket. Han hade en period då han var livrädd för att bli galen.
   Under senare tid blev King besatt av döden; speciellt sin egen död, eftersom han inte trodde att han skulle bli mer än 20 år. Han fantiserade om mörka, övergivna gator där märkliga figurer greppade efter honom i mörkret.

Stephen Kings far delade sonens intresse för skräck och hade en samling pocketböcker av bland annat H P Lovecraft som King genast slukade och lät sig inspireras av, som han lämnade i arv åt sonen innan han försvann. Stephen King misstänker att mostern gömt dessa noveller, för de försvann spårlöst efter ett kort tid.
   King blev givetvis förvånad över faderns skräckintresse, men blev ännu mer förvånad när han upptäckte att fadern även skrivit egna skräck- och science fiction-historier som han försökte få publicerade i dåtida sci-fi-tidningar. Ingen berättelse blev dock antagen och finns ej kvar idag.

 King började skriva i tidig ålder; en av de första berättelserna han fick betalt för var "Johnathan and the Witches" som han skrev vid 9 års ålder till sin moster Gert, som betalade en quarter för den.
  Vid 12 års ålder fick han en egen skrivmaskin och inledde sitt författande och skickade in berättelser till olika tidningar, men blev ständigt refuserad. King lät sig inte hejdas av detta utan stencilerade själv upp sina berättelser och sålde till sina skolkamrater.

 År 1965 fick King sin första berättelse publicerad, och lite senare under universitetsperioden var King en flitig skribent för skoltidningen där han hade sin egen spalt "King's Garbage Truck" under sina sista år på collage: 1969-1970.
    Som färsk utexaminerad student jobbade han på en bensinstation och även i ett tvätteri. Han gifte sig med Tabitha Spurce den andra januari 1971 och fick dottern Naomi och senare sönerna Joe Hill och Owen, som båda är författare. Till slut fick han ett vettigt jobb som engelsklärare på Hampden Academy High School, men efter varje arbetsdag satte han sig i skolans pannrum och skrev.

1972 hade King skrivit ett stort antal berättelser och fått fyra romaner refuserade, och var besviken och deprimerad. Vändningen kom då King hade skrivit fyra sidor på "Carrie" när han insåg att det var skräp, och slängde verket i papperskorgen (:O). När han kom hem senare samma dag låg sidorna där igen. Tabitha hade plockat upp dem, läst dem, och skrivit en lapp som sa "Snälla fortsätt, detta är bra". King skrev klart romanen och skickade den till Bill Thompson på Doubleday, och blev antagen.

Sedan dess har det gått brant uppåt mot de mystiska stjärnorna...

Det var ett tag sedan jag använde photoshop (har alltid gjort mina bilder i ett annat program) så jag laddade ned adobe photoshop cs för några veckor och började slipa bort rosten från mina tidigare erferanheter med programmet. Så här ser den första bilden ut:


PS: Räkna med att kvalitén kommer att öka om en månad eller två.

Detta stycke text skrev jag på cirka 20 min efter att ha fått en stark inspirations-chockvåg. Jag fick en kraftig Lovecraft-känsla, och fick idén att byta tema på mina noveller; eller åtmistone denna som jag skrev. Jag tänker på den period då Lovecraft influerats av Lord Dunsany och började lägga in mer fantasy- och science fictionstuk i sina verk. Så här blev det.

"We stood there for hours, glancing at the pyramid-shaped structure. It was purely made of metal, but such an alien and geografically unknown metal to our world. The behemoth raised more than a thousand feet tall, and at least a third as much at it's base.
All of a sudden, there were orifices opening on it's silverne surface, from which thin, red tendrils emanated, each armed with miscellaneous talons and pincers. They twisted idle in the air for some while, and we gazed at this marvelous creation in wonder of it's prescence of mind. Then, there was another outgrowth; a long arm with at least four or five joints that turned and flexed as it slowly emerged from it's outlet. At the end of this protrusion there was a horrid assembly; a gathering of trumpet-like cones, blackish in colour, and from these further appendages sprung, which reminded me of elongated tongues.
The wonder and amaze that I first felt had now turned into dread fear. This was too extraneous and strange for my mind. I backed away slowly, ready to make a run for the moon base.
I called for Jack and Isabelle but they could not hear me.
I was instantly interrupted by an echoing, metallic roar that emitted from that colossal thing. I never saw the huge pincer coming from the right flank, grabbing Isabelle. The only thing I saw was her blood on my helmet, covering my sight, but through the helmets' listening devices I could still hear her screams end along with the sound of her snapping spine. When I wiped most of the blood from my screen, Jack entered a state of chock as Isabelle's intestines rained upon him, and where thus unable to percieve my warning of what was coming behind him.
The horror could easily stab him with it's many talons. I was already a hundred yards away from the slaughter, retreating to the exotic jungles of Ibn' Karei, and to my relief, I could neither hear or see anything following me."

Här kommer en gammal text som jag tyckte påminde lite om H.P.Lovecraft's "Herbert West - Reanimator", så jag hittade på en liknande titel.

"The mongrel glared at him with it's yellow, glossy eyes; it was afraid of the light from his lantern. It sounded as if it tried to speak, but could only manage to create deep and guttural coughings. Paralyzed by fear against the tainted wall, Arthur looked back with the flashlight directed at the misshapen being. It moved some of the limbs, urging to get closer, but the bone structure was incorrect, resulting in wormlike twitches. The movement caused pain to the thing, for this was told in the agonized scream that emanated from the many holes of the creature's body, clawing Arthur's ears.

The utmost feeling of dread while standing before the freak, crawling towards him, with branch-like horns that crowned a head-like protrusion and a bulbous, fleshy mass instead of body, caused the deepest animal instincts in Arthur's mind to steer his body away from the abhorrent beast.

He ran all the way through that dark, dreaded maze of abominable creations, and he didn't care to reclaim doctor Chamberlin's journal, which was a wise decision, regardless of the many monsters that dwelled in the darkness, for it was not them he should fear; but the truth. For if he had read the last pages of doctor Chamberlin's diary, Arthur would have found out that the beast he just confronted was actually his lost brother that he had been looking for so long. And such a statement would for sure drive him into the mouth of madness?"

Nu är det dags för omväxling! Okej, tro inte att jag kommer byta genre helt och hållet eller något sådant drastiskt, jag ville bara säga på att det blir lite enformigt att visa en och samma novell hela tiden, så jag tänkte lägga The House of Horrors åt sidan och lägga upp de grejer jag gjort under tiden som jag lade upp THoH-avsnitten här på bloggen. Ganska mycket alltså.

Om ni vill läsa fortsättningen av The House of Horrors får ni väll slå en pling eller skicka email eller kontakta mig på annat sätt, men mer än vad som redan finns på sajten kommer jag inte lägga upp.

Hursomhelst, nu byter vi fil på vägbanan!