Shades of Grey

En brutal kortnovell som jag skrev för typ 40 min sen.

"Han hade bett om förlåtelse. Erkänt vartenda brott han hade begått under de tre senaste åren. Men någon förlåtelse fick han ingenting av, bara hänsynslös hämnd.
Hans böner tycktes bara hetsa upp mobben ännu mer. De arga bönderna drev upp honom mot Wright’s Hill. De skrek skällsord som knappast kunde komma från ett mänskligt vokabulär. Han backade klumpigt uppför sluttningen, och den arga mobben följde efter. Nathaniel vittnade med flackande blick på deras vapen och intalade sig själv att de inte behövde användas. När han var högst uppe hade resten av byn rusat upp från andra sidan av kullen, och den unge mannen var nu omringad med ryggen mot det enda trädet på Wright’s Hill, en grånad gammal ek som stått död sedan förra årets höst.

Med stammande ord försökte Nathaniel försvara sin situation, men avbröts av byns köpman Bill Dickinson. Denne skrek med hes röst att en pojkes död kan man inte försvara. Wilfred, Bills råttliknande hantlangare stämde in och slängde iväg en grov spottloska i Nathaniels ansikte, brunfärgad av tuggtobak som ligisten alltid tycktes tugga på. Fler anklagelser kom fram och man hytte med nävarna mot den anklagade. Det var allt om stölder, mord, våldtäkter och trollkonster. Nathaniel försökte förklara och försvara sig bäst han kunde, men fick aldrig tala till punkt förrän nästa åtal ropades. Stämningen blev alltmer hotfull och ondskan speglades i Gerthambornas ögon.

Han kände igen flera av sina vänner i folkmassan, men deras hat var lika stort som hos alla andra, och deras anklagelser lika falska.
Det var slaktaren Bernhard Malloy som var hetsigast, och med en bred kniv i ena handen slängde han sin valrosskropp med ett dråpligt stick mot Nathaniel. Hugget stötte in mot näsan och sprättade upp den ända upp mot ögonbrynet. Nathaniel höll sig för ansiktet och skrek ett par gånger, men han hann inte skrika mer än tre gånger innan ett nytt anfall kom. Det var den annars så fege mannen Obediah Wilkes, som var känd för att lägga benen på ryggen bara vid åsynen av en mus. Högaffeln han greppade trängde in mellan revbenen och nästan med en gång syntes det röda tränga genom den smutsvita skjortan. Nathaniel kippade efter andan och föll stönande ned på knä. Hans darrande röst kunde bara yttra ordet ”förlåt”, gång på gång.
Bakifrån kom den bredaxlade bysmeden Arthur med en väldig slägga, som han med full kraft slog mot stackaren. Ett dovt krasande hördes då det otäcka tillhygget krossade Nathaniels vänstra skuldra. Ynglingen skrek högt, men vrålet påminde mer om det från ett döende djur. Det var ett otäckt rosslande ljud; det lät inte alls som Nathaniel. Han hostade kraftigt och kräktes upp en mörk, nästan svart vätska som med långa trådar droppade mot gräset. Nu började några bönder tappa modet, och flera drog sig undan.

Kvar stod Arthur, Obediah, Malloy, Wilfred och Bill. Wilfred gav en hård spark mot hakan och käken tycktes gå ur led. En till spark slog våldsamt hårt mot Nathaniels öga. Han skrek högt med gurglande röst. Ansiktet var alldeles rött.
Bill vrålade och skrek varför jäveln inte var död än och ryckte kniven från Malloy. Strax efter ännu en spark från Wilfred mot ynglingens rygg och ett slag från Arthur som knäckte lårbenet itu och samtidigt slog upp ett öppet, otäckt blödande sår nära knäskålen, slängde sig Bill över Nathaniel och högg honom med frenetisk blick. Han högg i axeln, bröstet, halsen, kinden, halsen igen och satte sedan sista hugget i det enda hela ögat. Han vred och bände runt med kniven och slet efter ett långt tag loss vapnet. Små strålar av blod sprutade i takt med Nathaniels döende hjärta ut ur det brutala jacket i ögonhålan.

De fem männen skar sedan upp hälsenorna på honom och trädde ett grovt rep genom hålen, varefter de hängde upp kroppen i den döda eken på kullen."