Shades of Grey

Känns som om jag inte postat nåt på flera år...Det kan delvis bero på att jag varit borta under helgen och för att jag haft annat att göra. Dessutom har jag dragit på mig en fökylning under senaste helgen. Men men, jag är inte här för att lägga upp en massa bortförklaringar, jag ska visa nästa del i min gamla novell. Just den här delen är ganska ny, skrev den för några veckor sen, för jag tyckte att den kunde utöka historien lite. Däremot är den på svenska, för jag orkade inte skriva på engelska, men bli inte alltför förrvirrade.

"Han öppnade ögonen. Svaga strålar av grönt, skimrande ljus sökte sig mellan springorna i det förspikade fönstret och fäste sig på väggen mitt emot. William kände sig tvungen att vända blicken åt höger, och han märkte ett liknande sken längre in i huset. Han drogs mot det, men gjorde inget motstånd.
Förbi hallen, en blick mot den stängda ytterdörren. Ljuset letade sig förbi den också. Dörren mot andra sidan gled ljudlöst upp, och han nästan svävade in i ett nytt rum. En gammal matta som en gång varit röd, nu brungrå; svärtade gamla bokhyllor med läderinbundna böcker; en sliten vilostol med vävda dynor. Mer än så hann William inte urskilja förrän ännu en dörr öppnades.
Nu befann han sig i ett kök. Rummet var mestadels tomt, bortsett från en rostig spis, en rutig bänk och i mitten ett gammalt ekbord dekorerat med vissna blommor i bruna, glanslösa vaser. Hans intresse sökte sig plötsligt mot vänster; en öppen dörr visade vägen ned till mörkret.
Svarta tentakler av rök sökte sig sakta upp för de murkna trappstegen med ett väsande ljud. Förskräckt backade William hastigt längs väggen, mot en dörr i ena änden av köket. Den brast så fort han rörde vid den, och föll baklänges ut i det gröna ljuset, ned för en trestegstrappa. Han befann sig nu på bakgården.
Han ställde sig upp och vände sig om, blickade mot en grusstig som slingrade sig bort från huset in i en mörk, snårig skog. Det väsande ljudet följde sakta efter, och närmade sig nu öppningen i köket som William fallit genom. William kände hur kallsvetten rann längs med ryggraden. Andedräkten flåsade. Han sökte sig mot skogen, och den smaragdgröna himlen blev nu förvrängd och blodröd. William småsprang under trädens kronor, och noterade förvånat den grönskande undervegetationen, blommorna och löven på grenarna. I skogen var det blomstrande vår, fastän det nyss var höst! Skrämd av tanken på hur länge han sovit i huset fick William att öka takten. Stigen följde nu kanterna av en vindstilla sjö.
Han hejdade sig själv vid åsynen av en grånad eka, fastbunden i en väderbiten brygga. Båten saknade åror, men William var desperat. Detta kunde vara hans enda utväg. Han skulle ta sig härifrån om han så måste ro med händerna! Han kastade sig ned i båten och skulle precis skjuta ifrån bryggan med foten, då han förvånad märkte ett visst motstånd. Ju hårdare han sköt, desto värre blev det. Båten rörde sig inte en tum. William skrek och svor, förbannade dagen han föddes och allt fult han kunde, i ilska och fasa över sin maktlöshet.

Ett droppande ljud hördes strax under båtens reling. William tog det inte seriöst; det kunde ju vara vilken liten våg som helst som kluckade mot skrovet, men han satte sig hastigt upp då han såg att hela sjön blivit svart som tjära. Små, svarta bubblor steg uppåt; lämnade ytan och svävade ljudlöst mot skyn. Hela sjön tömdes på sitt innehåll i tusentals bubblor, som sakta lyfte mot de blodiga molnen. William tog sig klumpigt ur båten och backade tillbaka mot den skugghöljda stigen.

"Vad i helvete?" Tänkte han, samtidigt som hans sinnesnärvaro försvann likt vattnet från sjön. Vad hade han hamnat i för värld egentligen?"