Dörrar som leder till de inre demonerna

Det var långt efter att solen döende fallit bortom horisonten, den förstämda tiden då man känner sig extra luguber och deprimerad. Men någonstans, i kroppens inre bultar något animaliskt. Något opålitligt som ibland törstar efter varmt blod. Människokött. Fast i mitt fall gällde det bara hungern efter tidsfördriv. Demonen i mig längtade efter att få utföra något ondskefullt, lyckades slingra sig ur min blödande själ och slet sönder stillhetens slöjor...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0