Shades of Grey

Här kommer en gammal text som jag tyckte påminde lite om H.P.Lovecraft's "Herbert West - Reanimator", så jag hittade på en liknande titel.

"The mongrel glared at him with it's yellow, glossy eyes; it was afraid of the light from his lantern. It sounded as if it tried to speak, but could only manage to create deep and guttural coughings. Paralyzed by fear against the tainted wall, Arthur looked back with the flashlight directed at the misshapen being. It moved some of the limbs, urging to get closer, but the bone structure was incorrect, resulting in wormlike twitches. The movement caused pain to the thing, for this was told in the agonized scream that emanated from the many holes of the creature's body, clawing Arthur's ears.

The utmost feeling of dread while standing before the freak, crawling towards him, with branch-like horns that crowned a head-like protrusion and a bulbous, fleshy mass instead of body, caused the deepest animal instincts in Arthur's mind to steer his body away from the abhorrent beast.

He ran all the way through that dark, dreaded maze of abominable creations, and he didn't care to reclaim doctor Chamberlin's journal, which was a wise decision, regardless of the many monsters that dwelled in the darkness, for it was not them he should fear; but the truth. For if he had read the last pages of doctor Chamberlin's diary, Arthur would have found out that the beast he just confronted was actually his lost brother that he had been looking for so long. And such a statement would for sure drive him into the mouth of madness?"

William jumped to his feet and gasped. It was a dusty gramophone in one of the corners that had suddenly started to play by itself. He was even more terrified as he noticed that the needle did not lay on the track, but broken beside it. The distorted, cacophonic song rose and sank in pitch, and repeated again after the first verse. A voice was discerned amongst the perturbational tones, and the singer's distorted voice reiterated the verse to William's ears that gave the song a praeternatural tinge that chilled the bones.

"I like the way you smile at me baby,

Give me one more smile,

So baby won't you smile for me."

 

"No wonder they play this sort of insane clamour in the asylums", he thought, and prepared to move on, but stumbled backwards over a well hidden threshold which quickly showed him the direction to a dark hallway. The instant way in which the gramophone silenced as he retreated form the place impelled him to keep his distance. Holding the lantern in a firm grip, he slowly began to unveil what menacing surprises the house might hold for him.

To his right were a shortcut past a flight of stairs and back to the main hall. The molded corridor in front of William lead him to another room. The colourless, decayed door was open halfway, and had almost broken free from it's rusted hinges. Behind there was a dark, damp room, which was utterly tainted and held an immense smell of sickly confinement. William ignored the obscene ambience of the room and entered. The lantern dissipated the abysmal darkness and illuminated a threadbare office of some kind.

There were numerous papers scattered all over the place, documenting notes, writings and photographs faded beyond recognition. William paid them no attention at all, even though he was an investigator; it was already fixed on a leatherbound notebook or manuscript. As his fingers touched the book he immediately felt an unexplained curiosity, and began to read with wide opened eyes.

The pages had been treated badly and were almost entirely torn out of the book, but despite its decadent appearance and the poor handwriting, William where able to discern it's contents.

The writer introduced the book with the words: "The House of Horrors", which increased William's curiosity about the text. The book turned out to be a diary, which itself was a rewriting of another diary by the same person, Thomas Arthur Rowe, the latest inhabitant of the house. William shivered with excitement as he started to feel that special feeling of mysteriousness, which he always felt when working on a case.

The first date mentioned was the 7th of October, which again gained his interest since this was the date of this day! At this date, Thomas' wife and eldest son had been struck by a terrible and unknown disease. Reading further, William revealed that Thomas had, after failing to restore their health with logical methods, turned to an old tome containing magickal rites that once had belonged to the previous owner of the house, his strange uncle that was a notorious madman. One odd thing that bewildered William and obsessed him with abnormal considerations regarding the reliability of the book's content, was the fact that Thomas seemed to have succeeded in healing his contaminated family with his magick rites.

But something appeared to have gone inaccurate, for things unnatural had begun to befall in the old house from the late 16th century.

Salam Aleikum! Tillbaka från Egypten och redo med lite ny text! Känns dock lite sent att säga det en vecka efter att jag kommit hem, men det här är det första tillfället jag fått att skriva något sen dess. Det har varit rätt så hektiskt, alltså. Hur var det i Egypten då? Varmt säger jag bara. Kan förklara mer sen. Det jag egentligen tänkte säg var att jag prövat på en ny genre inom mitt novellskrivande: Fantasy!
Okej, det är inte direkt första gången jag skriver fantasy, men åtminstone första gången jag lägger upp fantasy på den här bloggen. Nåja, till saken.

Det här är så långt jag har hunnit skriva hittills:

"Passopp!" Ropade Ivalde och steg åt sidan, och strax därefter landade en hjälm med ett avhugget huvud i, just där han nyss stått. Hjalmar stirrade på den köttiga halsstumpen ett långt tag, men vaknade sedan till utav ännu ett av Ivaldes dåliga skämt. "Man får akta huvudet!" Sade den blonda krigskämpen med ett flin, som åtföljdes av ett högljutt mansgarv, vilket fick Hjalmar att se den vuxne mannen som dolde sig bakom ynglingens ansikte.

Sekunden efteråt skördades ännu ett offer; en bredaxlad nordman som klövs från hjässa till skrev av Ivaldes skarpa svärdsegg. En enorm blodkvast sköljde över den unge hjältens kropp, och han tog det som ett tillfälle att svalka sig från stridens hetta.

Hjalmar stod och iakttog sin väns sjuka stridslustar med avsmak, medan han själv avväpnade en skäggig karl med mycket graciösare drag än Ivaldes vilda kampstil. "Så där slåss bara simpelt bondfolk, inte en ung riddarson," tänkte den nästan gråhårige gamle veteranen och stack svärdet djupt in i sin fiendes strupe."

Här är resten av det lååånga, utdragna stycket svensk text i en för övrigt engelsktextad skräcknovell. Läs gärna om hela berättelsen inför del 6 så ni inte glömmer något. Del 6 är den ursprungliga fortsättningen på Del 2 och är därför på engelska; så bli nu inte alltför förvirrade (Sånt är ganska vanligt när jag är i farten).

"En våg av okänd kunskap sköljde över honom och trängde sig in i hans sinne med våld. Nu visste han plötsligt allt. Det här var en underjordisk labyrint av jord och sten, som låg begraven under de dödas viloplatser i den övergivna kyrkogården vid sjön. Den fungerade som en länk mellan gravarna och det gamla viktorianska huset intill vägen, en hemlig väg som Abram gillade att utnyttja. Den gamla dödgrävaren Jones hade sin stuga alldeles invid kyrkogården och dyrkade en uråldrig gudom som han kallade Eul Ubmar. Han var även god vän med Abrams fader Ephraim, vilket understödde alla påståenden om dennes långa liv.
    William chockades av hur han så plötsligt visste så mycket om en plats som han med säkerhet aldrig hade besökt. Han kände av väggarna i kolmörkret, exakt vilken väg han skulle ta.
    Men plötsligt hejdade han sig, då han såg en ljus punkt bryta mot svartheten längre bort i tunnlarna. Av ren nyfikenhet smög sig William närmare, och för varje steg han tog, blev det allt klarare för honom vad som låg där framme. Någon grät. En man. Ljuset bländade William för en sekund, och han blev tvungen att stanna. När ögonen vant sig såg han blodet.
  William förvånades över att den unge Abram hunnit dit före honom, men var mer förvånad av vad som låg bredvid ynglingen. Av någon anledning satt han där på knä inför en hög med döda människor och grät. I ena handen greppade han en utriven sida från en bok; i den andra ett gevär. De döda bestod till större delen av barn, till Williams fasa. Han grimaserade i avsky. Vem vet vilka perverterade saker äcklet gjorde med sina lik som han behöll! Lyckligtvis var han en erfaren privatdetektiv som sett en och annan döing i sitt yrke. Vem vet hur han annars skulle ha reagerat vid åsynen av en hög döda barn? Samtliga var dessutom i tioårsåldern eller yngre.

"Nu har jag dig, ditt vidriga äckel", tänkte William och sträckte handen efter revolvern. Men där fanns bara luft.

"Vad fan!? Mumlade han förvånat och sekunden efter hördes en öronbedövande knall. Den jordiga väggen var blodstänkt och ytterligare ett lik hade adderats till högen. Ynglingen låg med slapp kropp och med geväret fortfarande i höger hand. William noterade med avsmak skottets bana. Det hade avfyrats nästan  ända vid halsen och passerat ut ur ena tinningen med våldsam kraft, förmodligen för att kräket var för skakig i händerna. Den tjocka, röda vätskan droppade långsamt ut ur det öppna hålet.

William grimaserade än en gång, men försökte ignorera liket efter bästa förmåga. Skräckslagen läste han den handskrivna texten på den utrivna sidan, vars innehåll beskrev hemska riter som involverade döda människor, och William fördjupade sig nästan motvilligt i de diaboliska krafterna som förtäljdes. Tystnaden och mörkret bröts tvärt av det fruktansvärda ljudet; det reptilliknande väsandet.
    William frös till för en sekund, men lade benen på ryggen då han vittnade hur likhögen började röra på sig och sträcka ut svarta tentakler. Han sprang fortare än han visste att han kunde, men det som jagade honom var snabbare. Paniken växte. Hjärtslagen ökade hastigt i frekvens.
    Han kände igen det smaragdgröna ljuset igen och han kunde se hur en öppning avslöjades längre fram. Han slängde sig genom hålet och landade hårt på magen. Han klev upp från det jordtrampade golvet och vände sig om, avvaktande. Den osynliga jägaren väntade bakom hålet. Väsandet tonade ner och försvann i skuggorna.

William ryckte hastigt till då han vaknade ur sin intensiva dröm. Kallsvetten rann. Han andades ut. Det fanns ändå en logisk förklaring. Sinnesnärvaron återkom sakta under den rådande tystnaden i det gamla vardagsrummet. Lyktan sken fortfarande vid hans sida."

Här är mer av den svenska delen:

"William stapplade bakåt längs stigen, vände sig om och skyndade sig så gott han kunde på försvagade ben. Styrkan lämnade honom långsamt, och för varje steg kände han sig allt äldre. Innan han kunde finna en logisk förklaring stod han inför den rostiga grinden till en övergiven kyrkogård. Färgerna tynade bort och var snart lika döda som kyrkogården själv. Träden omgav det steniga landskapet på alla sidor och svajade ljudlöst i en okännbar vind.
William kunde urskilja två mänskliga silhuetter i hårt arbete bland de övervuxna gravstenarna. Han gick närmare, öppnade den gnisslande grinden och vandrade förbi de dödas platser i drömskt tillstånd. Han stannade upp tvärt, ett fåtal meter från de två männen, då han insett vad deras arbete innebar.
Den ena var i fyrtioårsåldern, och tilltalades av den äldre mannen som Abram. Han hade grävt en djup grop, och den gamle hade med oväntad styrka bändat upp den jordiga kistan som legat däri. De båda ryggade tillbaka och hostade av dödslukten, men William kände inget.
En svart korp iakttog det makabra från huvudet av en helig jungfrus staty. Den spände rastlöst på vingarna i väntan på att de två skulle lämna platsen, så att den kunde äta av den döde.

"Vad är nästa steg, Jones?" Frågade Abram med uthärdad min. William såg förskräckt på männens dialog. Han våndades av vad den äldre skulle svara, och vad de två egentligen ämnade göra med liket.
"Det här är rätt grav", rosslade de äldre. "Jag känner igen Elsas halsband". Han pekade med sitt beniga finger på något glittrande som prydde den dödes hals. "Vi behöver den till riten, tillsammans med tänderna och Gamle Bills fingrar". William backade klumpigt bakåt, samtidigt som han stirrande såg på när männen hänsynslöst länsade kroppen. Men när den unge frågade om han kunde få behålla liket blev det för mycket för William. Han snubblade över det svartvita landskapet och stängde sedan in sig i ett mausoleum, tiotals meter därifrån.

Färgerna återvände sakta i mörkret. Väggarna var märkta med ett flertal varierande tecken och symboler, alla målade i röd färg. Skräcken steg i takt med att William började förstå vad färgen bestod av. En stentrappa i ena hörnet ledde nedåt. Den kunde knappast ta honom härifrån, men åtminstone bort från förövarna därute.

Rädslan sjönk i takt med att mörkret slöt sig kring honom; för varje trappsteg han lämnade bakom sig."

Känns som om jag inte postat nåt på flera år...Det kan delvis bero på att jag varit borta under helgen och för att jag haft annat att göra. Dessutom har jag dragit på mig en fökylning under senaste helgen. Men men, jag är inte här för att lägga upp en massa bortförklaringar, jag ska visa nästa del i min gamla novell. Just den här delen är ganska ny, skrev den för några veckor sen, för jag tyckte att den kunde utöka historien lite. Däremot är den på svenska, för jag orkade inte skriva på engelska, men bli inte alltför förrvirrade.

"Han öppnade ögonen. Svaga strålar av grönt, skimrande ljus sökte sig mellan springorna i det förspikade fönstret och fäste sig på väggen mitt emot. William kände sig tvungen att vända blicken åt höger, och han märkte ett liknande sken längre in i huset. Han drogs mot det, men gjorde inget motstånd.
Förbi hallen, en blick mot den stängda ytterdörren. Ljuset letade sig förbi den också. Dörren mot andra sidan gled ljudlöst upp, och han nästan svävade in i ett nytt rum. En gammal matta som en gång varit röd, nu brungrå; svärtade gamla bokhyllor med läderinbundna böcker; en sliten vilostol med vävda dynor. Mer än så hann William inte urskilja förrän ännu en dörr öppnades.
Nu befann han sig i ett kök. Rummet var mestadels tomt, bortsett från en rostig spis, en rutig bänk och i mitten ett gammalt ekbord dekorerat med vissna blommor i bruna, glanslösa vaser. Hans intresse sökte sig plötsligt mot vänster; en öppen dörr visade vägen ned till mörkret.
Svarta tentakler av rök sökte sig sakta upp för de murkna trappstegen med ett väsande ljud. Förskräckt backade William hastigt längs väggen, mot en dörr i ena änden av köket. Den brast så fort han rörde vid den, och föll baklänges ut i det gröna ljuset, ned för en trestegstrappa. Han befann sig nu på bakgården.
Han ställde sig upp och vände sig om, blickade mot en grusstig som slingrade sig bort från huset in i en mörk, snårig skog. Det väsande ljudet följde sakta efter, och närmade sig nu öppningen i köket som William fallit genom. William kände hur kallsvetten rann längs med ryggraden. Andedräkten flåsade. Han sökte sig mot skogen, och den smaragdgröna himlen blev nu förvrängd och blodröd. William småsprang under trädens kronor, och noterade förvånat den grönskande undervegetationen, blommorna och löven på grenarna. I skogen var det blomstrande vår, fastän det nyss var höst! Skrämd av tanken på hur länge han sovit i huset fick William att öka takten. Stigen följde nu kanterna av en vindstilla sjö.
Han hejdade sig själv vid åsynen av en grånad eka, fastbunden i en väderbiten brygga. Båten saknade åror, men William var desperat. Detta kunde vara hans enda utväg. Han skulle ta sig härifrån om han så måste ro med händerna! Han kastade sig ned i båten och skulle precis skjuta ifrån bryggan med foten, då han förvånad märkte ett visst motstånd. Ju hårdare han sköt, desto värre blev det. Båten rörde sig inte en tum. William skrek och svor, förbannade dagen han föddes och allt fult han kunde, i ilska och fasa över sin maktlöshet.

Ett droppande ljud hördes strax under båtens reling. William tog det inte seriöst; det kunde ju vara vilken liten våg som helst som kluckade mot skrovet, men han satte sig hastigt upp då han såg att hela sjön blivit svart som tjära. Små, svarta bubblor steg uppåt; lämnade ytan och svävade ljudlöst mot skyn. Hela sjön tömdes på sitt innehåll i tusentals bubblor, som sakta lyfte mot de blodiga molnen. William tog sig klumpigt ur båten och backade tillbaka mot den skugghöljda stigen.

"Vad i helvete?" Tänkte han, samtidigt som hans sinnesnärvaro försvann likt vattnet från sjön. Vad hade han hamnat i för värld egentligen?"

Det här kan verka som om det inte har något att göra med tidigare del, men är egentlligen ett litet hopp några timmar bakåt i tiden...

 

"It was in the late October 1923, and crime investigator William Thornton was on his way home, after having investigated a crime scene on the countryside. The rain showered over the automobile, as he drove along the dirt road, which was more of a simple wheel track than an original road, making it harder to maneuver the machine.

Suddenly, from the left side, a creature -or some sort of animal ran across the road. Both sides had been covered by walls of darkness, that obscured his vision. The appearance of the beast had made him steer away, and as a result, the car slid on the slippery road and dived into a ditch, where it finally crashed with mighty bang into an old dead tree.

After an indistinct time awakened. He had apparently been knocked unconscious by the collision. There were no signs of the beast.

With blood streaming from a wound in the head, he cursed as he carefully made his way out of the damaged vehicle, equipped only with a lantern. William looked through the baggage and dug out his bottle of strong whiskey and took a sip to swallow down the pain. The rain washed over him, diluting the blood in his face. He had to lean against the car because of a painful cut in the leg. "Damn beast", he muttered. After a moments thought, William knew, that if he stayed in the car he'd probably freeze to death or his leg could get infected. Luckily, he remembered seeing an old, Victorian house just before that animal made him crash into a tree. "It shouldn't be more than a hundred yards away" he thought. "If I could get to the house, the owners would probably give me shelter from the rain, and maybe they even have a telephone." Determined to reach the old building, William staggered along the road. He had not forgotten the creature, and as he hated animals of any kind, he had his 45. colt revolver pulled.

It took William only a few minutes in the rain to find the house. There was an abandoned feeling about feeling about the house; several windows were broken or boarded with wooden planks, and the walls featured dark vines and flaked paint, behind which blackened wood was revealed. William could not distinguish any sources of light from inside the house, but decided to knock on the weathered door anyway.

He was surprised to see that the door was already partially opened. He now knew that no one where living in the house for the present. "Damn!" William cursed. "That blew all the chances of getting the hell out of this hellhole!". At least he had found shelter from the rain and the coming of a storm, but he would have to walk all the way home nonetheless.

As he entered the house, William noted that the house was not only empty with people, but most of the furniture were gone too. Just as he raised the lantern to better view the hall, the door slammed shut behind. William jumped by fear as he heard the noise and turned around quickly armed with the gun, but then calmed down. He tried to open the door, but it would not budge. "It must have been the wind, jamming the door", he thought. "I'll find another way out in the morning.

William was distracted once more, by a muffled sound from behind a stained door to the left beside him. It gave a creaking noise as he slowly opened the door, and found himself in a dusty living room. He followed the sound, looking in every corner of the room, but could only listen to whatever was padding around. Thinking of what insidious thing this must be, he scowled and held his hand on the gun. Then, under an oaken table he figured rats, scurrying around in the dark. William was not afraid of rats, but he sure hated the filthy creatures. They suddenly stopped as he slowly approached them, gazing at him with glistening red eyes. Then he made his move. One of them he crushed under his heel with a loud crunching noise. The others quickly dispersed and fled into shadowed corners and holes in the walls, where the lantern's light could not illuminate their hideouts. A pool of blood slowly formed around the dead rat's head. William sneered in disgust of the poor thing and seated himself in a grimy, once rustic armchair, beside a grayed couch. A few sips from the bottle calmed him down, lowered the outside cacophony caused by the storm. Then he dozed off."

Jag såg att Sarah ville se mer av min första novell, så jag fick idén att jag lika gärna kan lägga upp hela berättelsen. Så ofta jag kan kommer jag att lägga upp en bit i taget, så att det blir intressantare att läsa. Hursomhelst, här kommer HELA introt:

"I have witnessed things that other people wouldn't even imagine about in their wildest dreams. If I told anyone about my experiences I would end up in an asylum, locked up for good. But if I don't tell anyone, which I've already explained why I can't, I feel that I would get mad for real. Therefore I have decided to write a diary about what I've seen in this house of horrors, and to stabilise my sanity. When I'm done with this book I will hide it under the bookcase trapdoor, along with the rest of the foul secrets that this God-forsaken hell is hiding.

But first I must sum up all my researches about the house and my uncle that lived here for more than twenty years ago, because he is, what I think, the reason why these things are happening.
I first stumbled across uncle Abram's secrets that very first day I moved into this house with my wife and children. I had been looking around the house, trying to see which room that best fitted as my working room, and to tidy up a bit, for the house had been standing for twenty years after the last owner, my uncle and his family.
After looking through some of the books in one of the rooms; they where probably all hand-written by my relative, I found a notebook signed with his name.

As the first days passed on, I continued reading the book and other notes that Abram had written, and I discovered horrible acts that I wish I had never read, but if I hadn't, maybe I wouldn't have the sense to hide it from the children. As soon as I had finished reading I locked the papers in a chest, which I hid in a closet to lie there in wait as I crafted a trapdoor under a bookcase in the library, where I could store them safely from my family.

Though the price for not telling my wife is still burning in my head; I thought I was getting paranoid, or at least I felt like I was watched, by some strange reason.
Every day I kept thinking about what I've read and how close to the truth they may be. Now I know they where as true as... truth itself. I will not write any further about my uncle's actions, in fright of the terror it would cause in my mind, the scar is deep enough.

Along with my uncle's diary, I also found some sort of spellbook, though it first took me a long time to realise that; and I have used that evil book of blasphemy and perversion myself and every time I've used it, I've felt a pain in my stomach, like an iron claw ripping my guts out. I feel disgusted and guilty of something I hate to do, but every time I feel that pain in my stomach, I also feel a bit more satisfied with myself, and that really frightens me sometimes.

Nowadays, I use to spend some time in the shed outside, philosophising and thinking of what I may have become. I even used to think I was possessed or haunted by some kind of entity, but as I've studied further about the occult, I have rejected those thoughts.

- Thomas Arthur Rowe "

Den här novellen blev aldrig färdig, utan jag fick snarare en slags inspirations-kick och skrev några rader. Mer än så här blev det inte.

"The neck ended where a head should have been; instead there was a fanged mouth; always biting, gnawing, from which a foul ooze poured, emitting a stench so horrible, that plants would rot and decay in its prescence; I lost my breath and stumbled backwards at the sight of this malleus creature, this beast from the deepest pits of the abyss..."

"I have witnessed things that other people wouldn't even imagine about in their wildest dreams. If I told anyone about my experiences I would end up in an asylum, locked up for good. But if I don't tell anyone, which I've already explained why I can't, I feel that I would get mad for real. Therefore I have decided to write a diary about what I've seen in this house of horrors, and to stabilise my sanity. When I'm done with this book I will hide it under the bookcase trapdoor, along with the rest of the foul secrets that this God-forsaken hell is hiding."

Här kommer jag att posta mina noveller och lite andra textstycken så småningom. Jag blev nyligen klar med en skräcknovell om Edward Sharpe, som flyttar till sin avlidna farmors stuga på landet, för att komma bort från alla problem och sorgen över sin avlidna hustru.
Men jag tyckte att det fattades några saker efter att jag läst igenom den, som jag nu har börjat lägga till. Så fort jag har redigerat klart texten kommer jag att lägga upp en sida ur novellen i veckan eller om dan (vi får helt enkelt se), så blir det lite mer spänning.
(hoppas jag)